Förresten…

Jag är sur.

På vårdcentralen. De har ett system där man kan förnya recept via webben. Där ska man fylla i preparat och dosering och personnummer och sånt. Sista rutan är för mailadressen, där man kan fylla i sin mailadress så att de kan skicka bekräftelse på att mailet kommit fram. Det funkar aldrig.

Nu är det fyra dagar sedan jag förnyade mina recept, jag hade medicin för tre dagar kvar (tre dagar är deras normala handläggningstid) och jag har inte fått något bekräftelsemail ännu. Jag mailade igen idag, på ”kontakta oss”-sidan. Inget svar.

Jag ringde och fick knappa in mitt nummer, de skulle ringa upp inom en kvart. Det gjorde de inte. Nästa gång jag knappade in mitt nummer fick jag höra en röst ”vi har stängt för inkommande samtal för idag” och då var klockan 16.

Man ska vända sej till vårdcentralen fram till 17 vid akut sjukdom, ej olycksfall… Akuten tar inte emot före 17, annat än just olycksfall. Nu är jag inte akut sjuk, men jag behöver medicinen.

Vid 17 inser jag att de klappat ihop och gått hem.

Tack för det, vårdcentralen. Vill ni ha en mindre arbetsbelastning på telefonerna, se då för fanken till att sköta webbtjänsten korrekt?

Once in a Blue Moon…

Det är ett ordspråk för något som inträffar väldigt sällan. Jag kollade just kalendern för december och inser att vi då har en Blue Moon på nyårsafton, av alla dagar. Blue Moon är den andra fullmånen samma kalendermånad, och det inträffar bara om vi har fullmåne den första eller andra dagen i månaden, beroende på om det är en 30 eller 31-dagarsmånad.

Såsom mångalen tycker jag sån här kuriosa är lite intressant, och benämningen ”Blue Moon” har blivit lite mytomspunnet och besjunget av många artister genom åren.

Här en ljuvlig version av ms. Ella:

Det finns änglar.

Eller är det tomtar det finns?

Kanske sitter det en tomte just nu och småler?

Människor är goda. Jag vill tro på människans inneboende godhet, och har fått det bevisat för mej igen. Kryptiskt, kanske. Men så är det. Har jag nånsin sagt att jag är glad att jag har mina vänner? *kärlek* Vänskap är rikedom som inte mäts i pengar.

(En ljuvlig video och en helt underbar sång)

 

Ny delkurs på skolan

och jag är taggad. Det blir nog bra, det känns roligt om än ett späckat schema.

Däremot sjönk jag lite strax efter, när jag läste inne på lärplattformen om nästa termin. Litteraturlistan är upplagd där, och även om nästa termin verkar väldigt intressant så blir den tung. Mycket tung. Litteraturlistan kändes minst lika tung. (Vält en bokhylla över mej, någon?)

Men. En sak i taget. Jag ska gå hel ur det här? (Det är min sista chans till förändring.) Det är nu eller aldrig.

Först klara av sista delkursen och få 30 högskolepoäng. Minisemester och jullov. (Tomten kommer snart… till snälla barn)

För övrigt så fick liten prins nya skor igår. Han kom hem från pappa i måndags med trasiga skor och jag frågade: ”Gick de sönder idag?” Svaret jag fick: ”Nä, det var många dagar sen, jag fick dom här blinkskorna av pappas kompis barn”. Blinkskorna var ett par begagnade gympadojor. Två storlekar för stora. Jahapp, liksom. Jag sa ”fina de var” och ”imorgon åker vi och köper nya hela skor åt dej, vad tycker du om det?”

Ibland får man bita sej i tungan.

Och prinsen fick fina, fina skor. Och fodrade gummistövlar för slaskiga dagar. Han var helt nöjd med det. (De som gick sönder köpte jag för övrigt för sådär 1,5 månad sedan, jag ska ta in dem till skobutiken och fråga om det ska vara på det viset att de går sönder sådär. (Tungan lossnade). Ska det vara så?

Nu: Hämta prins. Hej och hå.

(Tack, Camilla, för videolänken!)

En månad kvar till julafton.

Och jag är en Grinch. Granntanten adventsstädar idag. Jag borde göra detsamma, är ju ledig idag innan delkurs tre börjar med föreläsning imorgon. Den blir tajt, delkurs tre.

Men jag är tom… Så mycket energi det har gått åt till tentan och till febern gör att det inte finns nåt kvar för städning? (ursäktskatalogen kapitel tre, sidan två stycke ett?)

Jag behöver städa lilla sovrummet så jag får in min säng där. Putsa fönster och torka lister och golv. Men jag fastnar på en slösurf istället… Letar idéer, jag har en idé om en klädhängare för morgonrock och sånt vid sidan av sängen, sänggaveln är inte fint att hänga det på. Och rummet är litet så ordning är ett måste. Jag vill ha en siluett av ett träd, där några grenar sticker ut, så det blir ett 3D-träd liksom? (Designidé – kalla det TreD? Hehe)

Men då måste jag ju måla väggarna först. För att kunna måla en siluett på lilla väggen bredvid dörren. Fast jag inser att det är lågprio, högprio är att bära ner det som står där, i källaren. Och sätta igång städningen. Nu. Nyss.

Och sen fortsätta med hallen, den är hemsk. Och vardagsrummet, om det nu blir tomt på en dubbelsäng så är det dags att möblera om så det blir ett helt vardagsrum igen. Med skolhörna. Japp, det finns planer. (men ingen lust?)

Och så hittade jag den perfekta julklappen. Till mej, alltså.

En halvtimme nästan, i ett jaktplan. I Sverige. Utan att det kostar en arm och ett ben. (Men kanske ett halvt kg fett?) Kolla:

 

Stridsflygplan - flygtur! (klickbar bild)

 

 

Kära tomten. Jag har varit snäll jättelänge. Hela mitt liv faktiskt. Jag önskar mej bara denna enda lilla sak… En enda liten upplevelse?

Fettsugning?

Jag har funderat på en sak. Ända sen jag läste en artikel i Aftonbladet om en liga som handlade med mänskligt fett.

De mördade Peruaner för att stjäla deras fettvävnad till skönhetsindustrin i europa. De kan få upp till 30000 kr per kg fett.

Alltså, jag får inte ihop det här. Dels -peruaner-, jag menar hur mycket fett finns det på dem? Och, om fett går för trettio papp per KILO, så varför i glödheta helvete är inte fettsugningar gratis då? Jag menar, återvinning is the shit? Och varför mörda peruaner när de kunde ha tagit valfri amerikan? *hehe* Varför mörda ALLS när det finns fettsugningar? Och, en annan sak som slog mej:

Jag bär omkring på en jävla förmögenhet.

Jippi?

Idag blev jag väckt av liten prins med hjärtrusning, det gjorde ont och han var rädd. ”Håll på mitt hjärta, mamma, det gör ont… aj aj aj!” Jag höll på hans hjärta och räknade… 55 slag på 15 sekunder. (Jag klockade med tidtagaruret på telefonen).

220 slag. I minuten.

Det är nästan 4 slag i sekunden, det. Inte konstigt att det var ett obehag och en smärta. Efter en kvart ungefär blev prinsen rastlös, nästan som en ångest: ”Jag kan inte ligga mera, jag måste dricka” och for upp. Efter toabesök och iskallt vatten (som KAN hjälpa enligt läkaren) så var dunket där ännu. In på rummet och rota fram bilar, kanske hjälpte det att leka lite? Nä. In i famnen och kramas istället. In på rummet igen. Ont. Efter en halvtimme kom den där numera välkända ”hostattacken” (Den låter på ett speciellt sätt) och prinsen ropar ”NU släppte det!”

Lilleman… lite spak var han efteråt, klockan var kvart i sju och vi skulle  inte vakna än på en kvart… Jag bäddade ner honom i soffan och zappade fram barnkanalen. Fastnade på en nyhetssändning först. Det jag hörde, oroade lite. Jävla grå tisdagar i november. Jag gillar dem inte, de är inte bra…

Kollade aftonblasket. Jodå. Det stod där med. Konstigt, för ett år sen ungefär bedömdes det annorlunda… Prognosen för arbetsmarknaden om fem år. Ser man på den prognosen, är framtiden inte särskilt ljus för mej. Det var den för ett år sedan, då spåddes beteendevetare, samhällsvetare och personalvetare ha goda utsikter till jobb inom fem år. Men inte nu… Nå, jag är färdig om 2,5 år, förhoppningsvis har jag fått jobb innan den här nya prognosen börjar gälla… *ironi*

Så, ska jag byta inriktning och bli nåt annat?  Eller följa min plan och bli det jag tycker är roligt? Hoppas att prognoserna vänder?

Fan vet.

Lottovinst känns som ett bra alternativ. Nu ska det väl ändå vara min tur?

NU!

Färdig!

Tentan är klar och inlämnad.

*dansar*

Jag vaknade imorse

av att jag hade frossa. Och kände mej konstig. (are?) Sådär varm, liksom. Jodå, det visade sej att jag har feber. Och ont i ryggen som fan. Proppar i mej panodil och hoppas på snar bättring. För det är det ”enda” felet, feber och ont i ryggen.

Det som inte dödar, härdar? Eller: ”What doesn’t kill me make me stranger” som jag sagt nån gång förut.

Jag skriver tenta och proppar i mej panodil. Föll för frestelsen när jag var i affären och köpte lite godis som jag mosat i mej. Nu mår jag illa ovanpå allt? En påse pimpim och en kexchoklad räckte, kan jag säga.

Jo, jag har fått lite sällskap, förresten. Grannen ringde imorse och frågade om jag kunde tänka mej att passa gamla tant Maja för de skulle på 50-årskalas. Klart tant Maja kan vara här, hon märks inte så värst. Tolv år och söt och snäll. Tant Maja är en liten Cairnterrier, alltså. Hon sover mest, men rätt vad det är så kommer hon och hälsar som om hon nyss kommit hit. ”Hej, är DU här? Vad KUL att se dej!” Hon skrattar och visar sina fina tänder och knorrar lite hemtrevligt, jätteglad över att hitta en människa att hälsa på. Sen somnar hon på tre sekunder. Troligen är hon en smula senil, den gamla damen. Jag tycker det är charmigt. *S*

Just nu har hon tagit en del av Pärlans säng, fast han ligger i den. Hon brukar inte ligga nära, utan mest ligga i hallen eller med huvudet i ett hörn i köket. (Ja, hon lägger sej med huvudet inne i hörnet och kroppen rakt ut i rummet… ofta.) Pärlan bryr sej inte om att ha fått damsällskap i sängen, han snarkar så gott ändå.

Och jag fryser. Trots fleecejacka och tjockstrumpor. Darrig i armarna och benen. Ögonen gör ont och det liksom dunkar i öronen. (Jag är inte van att ha feber men det är sådär det känns då, väl?)

Förra helgen hade prinsen feber från natten till fredag till nån gång lördag em-kväll. Har jag tur går det här också över fort.

Tentan är inte klar än. Idag går det inte fort men jag har iaf inte hakat upp mej. Alltid nåt.

Ytterligare en sång med Mr Incredible. Han sjunger inte bara bra. Han är fin också. *S*

En till… Fredags-tub

Jag snöade in. På Mr Incredible.

SOM jag lyssnat på Phil Collins. Förr.

Den här är helt fantastisk. Och saxofonen. Där har Big C en seriös konkurrent, märkte jag. På min ”fantastisk-saxofonist-lista”

(Den här är till dej… Dej.)

Fast de går inte att jämföra. När jag tänker efter. Och lyssnar på Big C från konserten jag var på i somras… Mitt livs första. En magisk upplevelse, verkligen.

Fatta att jag VAR DÄR!
(Jag har sagt det förut. Säger igen: Tack, S! Det var absolut en höjdpunkt!)