Jag är inte särskilt pedagogisk. Tur jag ska läsa det i höst, pedagogik? Jag kör efter principen: “Lura – muta – hota” och idag ville jag prata färdigt med en vän.
Vips trollade jag fram en guldpeng och sa åt prinsen att gå ner till kiosken. Jag trodde det skulle ta tid att välja från alla enkronors-alternativ de har, men inte fan. Han kom hem med en ask halstabletter. Sockerfria.
Det kostade en krona i minuten, jag pratar billigare i mobilen än så.
Tex att det dras pengar för internetbank/Visakort -alltid- när man har det ganska tajt på kontot. Varför ska det vara på det viset? (Iofs har jag det nog ganska tajt på kontot ofta, men ändå)
Och varför ska det vara så svårt att sova på natten när man ska upp på morgonen? (Och när man får sova vaknar man svin jävla tidigt…)
Och varför kollade jag när Edinburgh Tattoo är i sommar? (Och det visar sej att jag är i England då? Så nära, men ändå så långt bort…)
Och varför får jag rysningar när jag hör Hearts of Olden Glory? (Oavsett om det är Donny eller Bruce som sjunger)
Den är tillbaks hos mej nu… Min telefon. Som den var saknad. *S* Och den funkar. Den är lagad. Hittills har jag inte märkt något konstigt med den, iaf.
Dessutom hade reparatören lagat mer än vad som var felanmält, de hade gjort fullservice på den. (Kanske för att slippa få in den igen på ny garantireparation snart, vad vet jag?)
Och så lärde jag mej en funktion jag har läst att den har. Shake-kontroll för att byta låt. Eller höja volymen. Man håller in en knapp på sidan och skakar, så får man en ny låt. Och om man för handen lite snabbt uppåt så ökar volymen. På musiken, alltså. *flinar*
Försäljaren visade mej när jag frågade. Det var inte samma försäljare som när jag lämnade in den, hon verkade vara nyutsläppt ur försäljarnas återvinningscentral, ärligt talat. Jag hade kunnat göra ett bättre jobb än hon any day.
Men pojken som gav mej min lur idag, var en lite lagom teknikfreak, sådär. Han kan nog alla funktioner på alla telefoner de har. Sen igen, det ska han ju göra när han jobbar där.
Och det är nu jag angrips av tvivel… Kommer jag klara det? Kommer det funka med allt, fibron, familjen och ekonomin? Hur ska jag veta? Ska jag ta backen när den kommer, och intala mej att det kommer att gå? Fan också, jag har ont i magen av oro över framtiden och ekonomin och…
Det är upp till mej nu. Det är mitt val och min målfokusering som ska ta mej dit.
Mitt liv – mina val. Så många felval jag gjort, äntligen ett som riktas åt rätt håll…
För några månader sedan sa jag upp mitt fasta telefonabonnemang. Jag tänkte att det räckte med mobilen då den ändå alltid är med mej. Jag ringer inte särskilt mycket från hemtelefonen heller, många av de jag ringer till har Telia och då ringer jag gratis till dem. Min hemtele kopplades ur i slutet av juni. Ungefär samtidigt lämnade jag in min mobil på garantireparation (smart, va?) och använder en äldre Nokia som jag inte längre kommer överens med. (Jag saknar min SE W760i!)
Det konstiga var att när min hemtele var urkopplad kändes det lite b, sådär. Som om jag inte hade tillräckligt med vuxenpoäng… Så jag undersökte närmare en tanke jag haft, att beställa ip-telefoni via fiberlanet. Sagt och gjort, jag beställde ip-telefoni och pojken jag pratade med skulle lägga in beställningen och skicka en adapteroch mitt gamla nummer skulle jag få behålla.
Jag har väntat sen slutet på juni på den där adaptern men inte tänkt så mycket på det då det skulle ta 16 dagar att skicka. (Varifrån skickas den? Månen? VAD är det som öht KAN ta så lång tid, när man knappar in en beställning inom landet? Jag menar, den där Furminatorn kom ju på mindre än en vecka från flippin Hongkong?!)
Men… Igår. När jag fixade lunch. Så RINGDE TELEFONEN! Jag bara glodde på den, tänkte det spökade… Jag menar, vaf… Den ska inte ringa. Inte utan adapter och inkoppling och hela köret. Den SKULLE inte funka. De flesta som har anledning att ringa till mej har fått veta att den är urkopplad och att det är mobilen som gäller. Men som tur är, eller vad man ska säga, så visste inte granntantens dotter det när hon ringde. Även om hon skulle ha hört sin mamma säga det, så är hon tretton år och därmed skulle hon troligen ändå inte ha lyssnat/fattat/kommit ihåg det. *hehe*
Så jag ringde Telia. Fick prata med en kvinna på kundtjänst. Som var lika förvånad som jag. För där låg ingen beställning på ip-telefon. Bara en ånger på uppsägningen. Och ändå gick jag igenom med försäljaren vad jag hade beställt och vad jag skulle vänta mej och vad det skulle kosta osv… Så NU finns där en beställning på ip-telefon. Eller på adaptern. Beräknad leverans? Den tjugonde juli. Kostnad? 24 kronor i månaden. Inga andra avgifter tillkommer, förutom samtalskostnad. Det är en reell sänkning på minst 250 kr i månaden. Rimligt för att ha en hemtelefon och därmed “vuxenpoäng”, tycker jag. Och jag får behålla mitt gamla nummer. (24 kr är mellanskillnaden mellan vad jag betalar för bredbandet och för erbjudandet de har nu, med bredband/telefon/digitaltv)
Men min mobil som jag väntat på i två veckor snart har ännu inte blivit klar. Det står bara en notering på ärendet när jag söker, att den nått fram till servicestället den första juli. Den lämnades in den 27e juni…
När vi var hos broder med familj i Gävle i midsommar, fick vi prova en kam till hundarna som kallas Furminator. Jag har hört talas om den på forum jag besöker, att den skulle vara så jäkla bra, och en vän använder den på sin hund och är odelat positiv. Så när jag provade den var det med en tro på att mirakel skulle ske. (Ja, jag ÄR naiv, so?)
Men look and behold.
Mirakel skedde. Den var över-jävla-bra. Faktiskt. Så jag på telefonen och terroriserade min personlige ebay-kontakt (he he) och fick napp på ett par stycken. För de är så jäkla dyra i vanlig handel, en storlek som vi behöver (största) kostar en femhundring, ungefär. Knappt en tredjedel av det, inklusive frakt var vad tanten fick hosta upp. Och jag säger bara: Den är fan värd en femhundring.
Igår lånade jag ut den till grannen och hennes schäfer. Jag fick ett sms som lät extatiskt. (Jag vet, det behövs så lite för medelålders kärringar. *harkel*) Messet löd: “HERRE JÄVLAR! Jag säger bara HERRE JÄVLAR!!!”
Idag har prinsen och jag varit på utflykt. Det var dags att åka till grannstaden och få bandspelaren, en långtidsregistrering av hans hjärtrytm och slagfrekvens. Lite orolig var han ifall det skulle bli någon provtagning som innebar hål i huden. För blod är otäckt tycker prinsen.
Vi kom iväg och på länsbussen mötte prinsen en god vän, och då blev resan inte så lång. Väl framme på sjukhuset gick det rätt så kvickt att göra ett ekg och få på dosan och prinsen instruerades om hur den fungerade och vad man ska tänka på. Han ställde frågor och några av dem tror jag inte sköterskan förstod, då de innefattade kryptonit, mikronit (vad är det?) och sprängningar och strömkablar och eventuella superhjältekvaliteter i uppkopplingen till bandspelaren…
Vi hade mackor med oss på bussen eftersom vi åkte så tidigt. Men liten prins behöver fylla på energinivåerna ofta så ett besök på lokalt hamburgerhak blev det, mjukglass med lakritsströssel till efterrätt. Är man på restaurang (nåja) så ska man få dessert, visst? Och har man varit duktig hos doktorn så får man leksak med, det visste prinsen också. En stor leksaksaffär fick ett besök, det var nästan hela behållningen med resan enligt min son… Han fick välja leksak och gissa vad han valde? Surprise, surprise: Bilar. Den här gången ratades blåljusen, eller rättare sagt, de set med blåljuskombinationer som föll honom i smaken var en smula för dyra. (Egentligen ingick inte den här dagen i min “budget”, de ~200 kr som käk, glass och leksak kostade hade jag kunnat köpa mat hela veckan för…)
Nå, så var vi klara och skulle vänta på bussen en timme. Har man tillbringat tid med min son så vet man att han har 1) talets gåva och 2) en livlig fantasi. Vi såg svarta moln på himlen söderifrån och vi såg svarta moln på himlen norrifrån, men just där vi var fanns ett band av blå himmel. De här svarta molnen närmade sej snabbt varandra och prinsen undrade vad som skulle hända när molnen möttes och “kraschade ihop”. Jag sa att kanske blir det åskväder med blixtar för båda molnmassorna såg ut att innehålla åskväder… Så vi satt och tittade på hur molnen “kraschade” men när ingen blå himmel fanns kvar så sa han besviket: “Men… Det blev inga blixtar ner till marken och inget dunder, det hördes ju inte ens när de kraschade ihop?”
Jag tror nån sett på tecknat för mycket. Men jag undrar hur han hade föreställt sej det hela egentligen?
Eftersom vi satt vid en busshållplats längs infarten till grannstaden så var den livligt trafikerad, det for många ambulanser förbi, nån polisbil och ett stort antal motorcyklar, lastbilar och bussar förutom alla bilar. Blåljusen vinkades det åt, och några vinkade tillbaka. Motorcyklisterna vinkades det åt, några vinkade tillbaka. Busschaufförerna vinkade inte alls. Lastbilschaufförerna var bäst på att vinka tillbaka… Ett par av dem drog igång hornet och första gången det hände hoppade prinsen en halvmeter upp i luften. Jag skrattade mej kissnödig och prinsen vrålade av lycka… Givetvis försökte han få alla andra lastbilar att tuta också då. Som tur är kom bussen rätt snart efter det.
Det tog tio minuter så hade han loggat ur, lutad mot min arm. Laddade ny energi. Innan han somnade så suckade han nöjt: “Mamma, jag är så lycklig. Det här är en så bra dag, jag älskar att leva!”
Det är fullmåne coming up. Att jag inte tänkte på det?
Dåså, då är allt som det ska. Då fattar jag varför det är lågtryck inuti, det är the lunatic period… Jodå, det är nu alla weirdos luftar sej, det är nu de tunga tankarna svämmar över i folks pinade själar i detta melankoliska land…
Inte bara här, förresten. Foliehattarna kommer fram världen runt när fullmånen lyser. (Jo, Affe. Det är så. Faktiskt.)
För övrigt var det länge sedan vi hade besök av the Nighthawk i bloggen. En röst i natten. Just another lonely night when the moon is full…
Goodnight, Nighthawk… wherever you are. (Varför kom aldrig den här serien på dvd-box?)
Jag är låg idag. Funderar på framtiden. Oroar mej. Pengar igen. Plugg. Väntar på besked om jag kommer in. Tvivel. Kommer jag fixa det om jag kommer in?
Det regnar ute.
Och jag läste om någon från min lilla stad som vunnit två mille på femveckors Lotto, spelat från nätet. Det var inte jag. Jag hade inte ens råd att spela den här gången. Jag brukar ha femveckors Lotto, men den här gången har jag inte förnyat på några veckor. No money, tom peng pung. De pengar jag har, måste jag snålspara. Nästa vecka är jag bjuden (ja, jag… bjuden!) på semester. Det ser jag fram emot. Sen, i augusti ska vi till Farmor, dit är biljetterna betalda. Så långt allt väl. (Så vad gnäller jag för?)
Jo. September. Hösten. Vintern. Framtiden. Egentligen vill jag nog inte åka nånstans, jag vill spara mina kronor och krypa under en sten och låtsas att inget kostar. Låtsas att allt kommer ordna sej och att allt kommer gå bra.
Jag måste hitta en tro på mej själv. En tro på mej som andra verkar ha. Jo, det finns de som tror på mej. Varför gör då jag inte det själv?
Nu verkar värmen ha tagit en paus, och den gjorde det med besked… En åskstorm som rullade i nästan tolv timmar, med enorma regnmängder och temperaturfall, tio grader på en timme, från 29 i skuggan till 19 mitt i regnet.
Naturen bjöd på ett mäktigt skådespel.
För övrigt är helgen över och verkligheten har börjat, prinsen har landat. Han kan vara en riktig liten gentleman, min lilleson… Sötnos!
