En stig i natten…

Vi gick in till stan, prinsessan och jag. Det är fest i dagarna tre. (fyra?) Såndär stadsfest där folk sitter i öltält och blir fulla, slåss och spyr. Såndär stadsfest med jippotävlingar där alltid brandmännen vinner över hockeylaget, typ. Såndär stadsfest med lotter, tarvligt tivoli och talangjakt. Med dansband som spelar i otakt och coverband i öltältet som vrålar ”är ni med?” och ”wao-a-a-a-a” som på folkparkerna för 25 år sedan… Och folk går man ur huse för att delta, för att supa skallen i bitar (det är ju semester och sommaralkisarna frodas) och för att kolla hur gamla alla andra har blivit de senaste 20 åren. Ja, förutom de som ÄR 20 år, då. De deltar i början på sina liv, föga anar de att de kommer stå där om ytterligare 20 år och tänka samma saker som 40åringarna gör idag…

En småstad, vilken som helst. Staden där jag bor, där jag känner gatorna, byggnaderna, folket. Staden jag kallar hem.

Vi gick hem också, jag och prinsessan. Vi har pratat en hel del idag. Skuldkänslorna är starka, hon har lämnat honom där. Storprinsen. Det känns inte bra i hennes hjärta. Men man kan inte rädda någon annan om man själv inte är hel, så en sak i taget.

När vi gick hem, följde vi järnvägen. Den är närmast, men också mörkast. Ljusa sommarnätter med fullmåne (Den är -enorm-) behövs ingen belysning. Jag visade en lysmask för prinsessan, hon har sett dem förr men vi tog upp den här i handen och förundrades över den mjuka varelsen med den självlysande bakdelen… Hon lyser så starkt, hon lyser med en övertygelse om att föra sin art vidare. Hon gör det hon är programmerad att göra, samtidigt är hon vacker.

Vi lyser alla med vår egen inre eld, om än inte så tydligt som lysmasken. Vi har en glöd som driver oss framåt, får oss att fungera dag efter dag. Precis som lysmasken kan den lysa svagare eller starkare eller blinka till ibland. Men den finns där och den måste vi vårda. Vi måste göra det vi är programmerade att göra, precis som lysmasken. Vi kan förstås påverka vår programmering med hjälp av val vi gör, bra eller dåliga val. Det vi inte kan göra, får göra, är att släcka glöden som driver oss vidare.  

Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen, kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.Här är Vargens gård av ris och stenrös,
hör ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.

(Gustav Fröding)