Idag har prinsen och jag varit på utflykt. Det var dags att åka till grannstaden och få bandspelaren, en långtidsregistrering av hans hjärtrytm och slagfrekvens. Lite orolig var han ifall det skulle bli någon provtagning som innebar hål i huden. För blod är otäckt tycker prinsen.
Vi kom iväg och på länsbussen mötte prinsen en god vän, och då blev resan inte så lång. Väl framme på sjukhuset gick det rätt så kvickt att göra ett ekg och få på dosan och prinsen instruerades om hur den fungerade och vad man ska tänka på. Han ställde frågor och några av dem tror jag inte sköterskan förstod, då de innefattade kryptonit, mikronit (vad är det?) och sprängningar och strömkablar och eventuella superhjältekvaliteter i uppkopplingen till bandspelaren…
Vi hade mackor med oss på bussen eftersom vi åkte så tidigt. Men liten prins behöver fylla på energinivåerna ofta så ett besök på lokalt hamburgerhak blev det, mjukglass med lakritsströssel till efterrätt. Är man på restaurang (nåja) så ska man få dessert, visst? Och har man varit duktig hos doktorn så får man leksak med, det visste prinsen också. En stor leksaksaffär fick ett besök, det var nästan hela behållningen med resan enligt min son… Han fick välja leksak och gissa vad han valde? Surprise, surprise: Bilar. Den här gången ratades blåljusen, eller rättare sagt, de set med blåljuskombinationer som föll honom i smaken var en smula för dyra. (Egentligen ingick inte den här dagen i min ”budget”, de ~200 kr som käk, glass och leksak kostade hade jag kunnat köpa mat hela veckan för…)
Nå, så var vi klara och skulle vänta på bussen en timme. Har man tillbringat tid med min son så vet man att han har 1) talets gåva och 2) en livlig fantasi. Vi såg svarta moln på himlen söderifrån och vi såg svarta moln på himlen norrifrån, men just där vi var fanns ett band av blå himmel. De här svarta molnen närmade sej snabbt varandra och prinsen undrade vad som skulle hända när molnen möttes och ”kraschade ihop”. Jag sa att kanske blir det åskväder med blixtar för båda molnmassorna såg ut att innehålla åskväder… Så vi satt och tittade på hur molnen ”kraschade” men när ingen blå himmel fanns kvar så sa han besviket: ”Men… Det blev inga blixtar ner till marken och inget dunder, det hördes ju inte ens när de kraschade ihop?”
Jag tror nån sett på tecknat för mycket. Men jag undrar hur han hade föreställt sej det hela egentligen?
Eftersom vi satt vid en busshållplats längs infarten till grannstaden så var den livligt trafikerad, det for många ambulanser förbi, nån polisbil och ett stort antal motorcyklar, lastbilar och bussar förutom alla bilar. Blåljusen vinkades det åt, och några vinkade tillbaka. Motorcyklisterna vinkades det åt, några vinkade tillbaka. Busschaufförerna vinkade inte alls. Lastbilschaufförerna var bäst på att vinka tillbaka… Ett par av dem drog igång hornet och första gången det hände hoppade prinsen en halvmeter upp i luften. Jag skrattade mej kissnödig och prinsen vrålade av lycka… Givetvis försökte han få alla andra lastbilar att tuta också då. Som tur är kom bussen rätt snart efter det.
Det tog tio minuter så hade han loggat ur, lutad mot min arm. Laddade ny energi. Innan han somnade så suckade han nöjt: ”Mamma, jag är så lycklig. Det här är en så bra dag, jag älskar att leva!”
