Att komma hem från semestern och landa i verkligheten kan ibland ta på krafterna. Ibland så gnager det alldeles överjävligt på nerverna känns det som. Eller så är det en bacill, eller lufttrycket, eller kärringveckan, eller rötmånaden eller…
För det har varit turbulent som fan (månvindar?) i familjen psykbryt ett par dagar. Ungarna har ersatts av gremlins (don’t feed them after midnight) och mamman har fått tokspel i parti och minut, det var till och med så att grannen tre portar bort sms’ade och hade fått höra att psykbrytet studsade mellan kåkarna igår…
För några veckor sedan undrade jag vem som bytt bort min temperamentsfulle hetlevrade son och ersatt honom med den ängel och kerub han faktiskt liknar men vem det än var så har denne bytt tillbaka nu. Welcome back, prinsen… För jävlar i min lilla låda vilket humör han kan ha, den ungen. Och ett språk som skulle fått en borstbindare att lära sej nya uttryck. Däremellan är han en kelgris, en klängapa och en pratkvarn men när det brinner till så brinner det som fosfor, man hinner knappt reagera så exploderar det.
Och sessan, jag tror hon tycker att det var skönt att vara ensam, för när tjatmorsan landat så kan man säga att det blixtrar och dundrar som när åskmoln möts? Dessutom är hon och prinsen på kollisionskurs med ojämna intervaller. Jag får nog kolla grötpaketet och mjölken och yoghurten, det -kan- ligga krossat glas där och det -kan- vara svartkrut i tepåsarna?
(Nån som vet var man kan köpa valium? Jag behöver ett par stycken, sådär. Till mej eller dem, eller oss allihopa?)
Annars, annars är det bara bra. Jag har nästan hunnit klippa hela gräsmattan mellan skurarna, och poolen är fylld(ish) och hundarna får sina promenader och jag får min motion och livet är som det ska…
Jag räknar med att kunna tänka en hel tanke och prata ett helt samtal nånstans runt 2020. Allt annat är bonus.
Men på kvällen… När det varvas ner… Då får jag en liten kelig gosse i famnen, som inte vill släppa taget. Som borrar in näsan mot halsen och viskar tyst en massa små söta ord… En liten kille som vill somna nära, nära. Som vill sova i mammas säng, som borrar in sej i en grotta av täcken och kuddar och suckar tyst och berättar med mjuk liten röst för storasyrran (som blir alldeles tårögd) att han älskar henne innan han somnar nära. Där finns vi, och fångar den magiska stunden och sparar… För den behövs imorgon.
