Eller närmare bestämt – sex dagar. Han åkte i förmiddags med sin pappa, de skulle på semester. Han såg fram emot det, att träffa kompisarna på andra sidan landet.
Men jag. Jag tycker inte OM att han är ute på vägarna. Utan mej, alltså. Kontrollbehov? Nja. Jag bara oroar mej, navelsträngen sträcks. Jag vet att hans pappa kör försiktigt, och att han har stor körvana. Men det är inte bara upp till honom, det finns bildårar därute också, berusade eller påtända eller bara folk med roadrage. Folk som tar risker, risker som kan utsätta mitt barn för fara…
(Och förra gången han kom därifrån, kom han med calicivirus och var sjuk en vecka…)
När han kommer hem igen, har jag packat. För då ska vi åka, han och jag. Det är mycket åkande nu… Nästa tisdag lyfter vi, då flyger vi över till Englandet. Förhoppningsvis kommer vi hem utan A(H1N1)v. Jag har med mej våtservetter med desinfektion, jag ska också köpa alcogel. Vi har pratat om smitta och smittspridning, jag och prinsen. Han undrade hur man får mask i magen. Jag berättade. Och sen dess har han tvättat händerna -ofta- och när jag påminner så säger han inte emot utan går direkt… En sexårig kille som tvättar händerna utan protest. *hehe*
Men han ska komma hem först. När han är på vägarna. Jag tycker inte OM att han är på vägarna. Utan mej. Han fattas.
”Mais les yeux sont aveugles. Il faut chercher avec le cœur.”
