Nu är jag klar.

Med höstterminen 2011.

Jag har skrivit (åh, vad jag har skrivit) den sista tentan för terminen. Förhoppningsvis med godkänt resultat, dessutom.

Så nu kan jag fokusera på framtiden, på sista terminen, på vetenskapliga metoder III och på kandidatuppsats.

Det här borde fanimig firas. Jag borde få en present av mig själv, en klapp på axeln för att jag är så jävla duktig som har tagit mig ända hit. För det har inte varit en dans på rosor hela vägen. Och har jag tagit mig ända hit så ska jag ta mig ända till slutet också, fifan.

Jag tycker att jag kunde ha fått ge mig en sånhär: ny flott som fan mobiltelefon som jag har behövt ett fricking halvår nu.

Men jag antar att det får vänta ett tag till.

Jag är inte så bra på att ge mig små uppmuntrande presenter, precis. Man kan säga att jag är ganska usel på att ge mig själv sånt som jag behöver, vill ha eller drömmer om.

Men när det kommer till frågan om vill ha eller behöver så är valet inte så svårt. Egentligen.

Jag behöver egentligen inte just -den- mobiltelefonen. Jag vill bara ha den. För OM min lur nu skulle dö helt och hållet (den verkar lite schizofren, ibland funkar den jättebra, sen vissa dagar funkar den som en kratta) så har jag ju inte en, utan två extralurar här hemma. En gammal nokia och så lillprinsens fina ericsson cedar, som han fick i present av en god vän förra julen.

Så inte går det nån nöd på mig, precis.

Och jag är klar med min fricking tenta. Jag är klar med min femte termin (av sex). Jag är så jävla bra!

Here’s to me!