Därför är inte vardagen så viktig att reflektera över längre, även om livet sådant det nu är, pågår runt oss för fullt.

(En av min mammas absoluta favoritsånger…) 

Vill inte plugga, vill inte leta i databaser efter avhandlingar, vill inte LÄSA de jävla avhandlingarna, vill inte analysera, vill, vill, vill INTE!

Jag vill inte gå ut, jag vill inte klä på mig, jag vill inte vara vuxen utan jag vill bara stanna i sängen med en bok och en skål godis och säga upp mig från verkligheten en stund. Jag är slut nu. Så in i märgen jävla slut att jag inte vet var jag ska hitta energi att fortsätta fungera.

Jag försöker vara en positiv jävel, jag försöker tänka ”snart klar” och jag försöker intensivt att känna att det är okej att inte ha några hela byxor mitt i vintern.  Att det är okej att inte ha riktiga vinterskor för vintern, den vackra, den är ju ändå så kort, vi är i slutet av januari och har bara haft snö i några dygn.

Jag försöker lika intensivt att få debet och kredit att gå ihop, att räcka till inte bara för mig utan för andra också, att lyfta, bära, stötta, hjälpa, pusha, skälla, vårda.

Jag vill inte. Jag vill ha en kram. Av starka armar.

Jag är så jävla trött på att vara ensam vuxen, ensam stark, den som ska fixa allt åt alla andra och stå där rak och oförstörd som ett jävla enzym.

Jag vill inte. Jag är slut nu.

Bilden har inget som helst samband med ovanstående text, jag tycker bara den är fascinerande. Den visar en stor koronamassutkastning från solens yta, något som drabbar jorden idag, med störningar i magnetfältet till följd. Solstorm, kallas det visst.

Man kan läsa mer här om man är intresserad: http://www.nasa.gov/mission_pages/sunearth/news/News012312-M8.7.html

Vi har firat helg. Sådär avslappnat skönt som det bara kan vara ibland… Sega morgnar, långa promenader och mysfika under filten i soffan. Många gånger har jag fått höra från en liten prins: ”Åh, vad mysigt vi har det, mamma. Sådär härligt som man alltid ska ha. Jag älskar dig!”

Vi har sett film och dokumentärer, vi har spelat spel och byggt lego och vi har haft pussingen på golvet så liten prins kiknade av skratt. Den stora rottweilerdamen la sig i pussandet också, hon är självutnämnd expert på sånt, nämligen. Och det gjorde ju att liten prins skrattade ännu mera.

Hon, förresten, har valt honom till sin person. Jag är Hon Som Bestämmer, men han är den hon älskar. Hela hon blir en trampande, dansande märla när han kommer från skolan, hon möter honom med steppande framben, vickande bakkropp och piskande svans och en blöt tunga.

Så glad blir hon inte när hon ser mig. Förmodligen just för att jag är HSB, mig respekterar man. Och lyder om man måste. Honom, däremot, kan man älska hela hjärtat fullt.

Det är en fantastiskt snäll hund. Om än förgjordat envis. Jag har kanske för höga krav på henne, egentligen. Med tanke på att hon levt hela sitt liv omhuldad, bortskämd och utan krav – de enda krav som fanns var de hon ställde. Dock aldrig med dåligt humör eller dumheter, bara… med en pansarvagnsliknande ”störst går först”-attityd har hon krävt att få sina behov tillgodosedda, först och sist och lite däremellan.

Men alltid har hon varit vänlig, snäll, hjärtegod. Och hennes tålamod med liten prins har inga gränser, verkar det som. Han älskar henne nästan lika mycket som han älskade Pärlan och häromdagen sa han, med känsla: ”Lycka är att ha en hundkompis, mamma. Då har man någon som kan äta kanterna på frukostmackan.”

Ja, lycka är att ha en hundkompis. Med snälla, snälla ögon.

Hon skulle bara bo hos oss ”så länge”. Vi får se hur länge det blir, för när jag får jobb måste hon ha lärt sig att inte yla som en brandbil så snart hon är ensam. För då har ”så länge” tagit slut.

Problemet är att hon inte fångat mitt hjärta än. Om hon nånsin gör det. Hon är fin, snäll, lär sig saker fort. Men hon och jag har inte klickat. 

Jag har skrivit (åh, vad jag har skrivit) den sista tentan för terminen. Förhoppningsvis med godkänt resultat, dessutom.

Så nu kan jag fokusera på framtiden, på sista terminen, på vetenskapliga metoder III och på kandidatuppsats.

Det här borde fanimig firas. Jag borde få en present av mig själv, en klapp på axeln för att jag är så jävla duktig som har tagit mig ända hit. För det har inte varit en dans på rosor hela vägen. Och har jag tagit mig ända hit så ska jag ta mig ända till slutet också, fifan.

Jag tycker att jag kunde ha fått ge mig en sånhär: ny flott som fan mobiltelefon som jag har behövt ett fricking halvår nu.

Men jag antar att det får vänta ett tag till.

Jag är inte så bra på att ge mig små uppmuntrande presenter, precis. Man kan säga att jag är ganska usel på att ge mig själv sånt som jag behöver, vill ha eller drömmer om.

Men när det kommer till frågan om vill ha eller behöver så är valet inte så svårt. Egentligen.

Jag behöver egentligen inte just -den- mobiltelefonen. Jag vill bara ha den. För OM min lur nu skulle dö helt och hållet (den verkar lite schizofren, ibland funkar den jättebra, sen vissa dagar funkar den som en kratta) så har jag ju inte en, utan två extralurar här hemma. En gammal nokia och så lillprinsens fina ericsson cedar, som han fick i present av en god vän förra julen.

Så inte går det nån nöd på mig, precis.

Och jag är klar med min fricking tenta. Jag är klar med min femte termin (av sex). Jag är så jävla bra!

Here’s to me!

One of those days.

Jag vaknade med ont, med stel kropp och med ett huvud som någon kört in glödande stålspikar i. Jag knatade runt kvarteret med hunden och mötte granntanten. Vi gjorde följe, hundarna lekte, allt var frid och fröjd till vi gick hem.

DÅ ÄTER HUNDJÄVELN MÄNNISKOBAJS. Jag hatar det. Hatar. Jag hatar hundjävlar som äter allt de hittar ute och jag hatar folk och äckelmänniskor som skiter ute. Jag fick bajs på fingrarna, det rann saliv och bajs från truten på henne ner på kopplet och… jag ville bara spy.

Hon var inte direkt poppis resten av vägen om jag säger så.

Och nästan direkt på det så var det dags för terminens sista seminarium. Vi skulle examineras muntligt på den sista delen i den sista delkursen och närvaro är obligatorisk.

Vi var TVÅ som dök upp.  Sen kom det in två till men de kunde lika gärna ha stannat utanför för de sa INGET och skrev inget heller och där satt vi… och skulle klara allt. Men det gjorde vi, jag och M, vi rodde även detta i land som så mycket annat. Det jag undrar över är hur de som aldrig säger något kan få godkänt på såna här seminarier.

Direkt efter det, utan paus emellan, så började introt till terminen, det var precis som vanligt och jag kände hur min obefintliga förväntan ersattes av lika delar fasa, skräck och avsky. Men när det var över kändes det inte oöverstigligt, även om det kändes som en bumpy ride fram till början av april då det är dags att skriva…

När så introduktionen var slut så var det bara att skapa och forma de dokument vi behöver för diverse gruppaktiviteter, det tog ytterligare en stund. Och visst, lite flummande som en sorts ventil blev det ju också. På facebook förstås.

Och hämta en liten prins, rasta en äcklig hund och laga mat och läsa läxa och cykla till en sessa och fixa kväll och sen… var klockan halv nio och liten prins sov.

Och jag. Satte mig och skulle skriva tenta i två-tre timmar till. Eller skriva förresten, inte skriver man sådär i flera timmar heller. Man läser, man antecknar, man tar referenser, man bläddrar i böckerna och tänker ”var fan stod det där nu igen?” och ”vad menar han med det här, är det verkligen såhär han menar eller är det kanske sådär?” och så bläddrar man, skriver ner lite från båda spåren, läser om frågan, formulerar om texten, refererar, tänker lite.

Sen tramsar man lite på facebook. Pratar lite med en kursare, läser bloggar, twitter, artiklar, diskuterar.

Och återgår till skolarbetet. Tänker att ”oj, det finns ju mycket information här nu.” Och så raderar man. För det ser fel ut. Känns inte rätt.

Och så gråter man. Eller nä, det gör man inte, men man skulle lika gärna kunna göra det. Man svär mycket, däremot. Det gör man.

Till slut, när telefonen har ringt och man sitter där och stirrar medan den ringer och man tänker ”- jag vill hellre svara, jag vill hellre ha ett liv”, så är man bara slut. Man har fått punktering. Hjärnan känns som snömos och man har gamnacke och svid i magen.

Och vet att imorgon måste det bli klart. Om man vill ha en ledig fredag för man BEHÖVER en ledig fredag.

Jag behöver semester, en stunds glömska, lite omtanke och värme och närhet. 

Jag som försökt ändra mina sovvanor till det bättre är nu inne i en ”sover inte särskilt mycket alls”-sväng igen. 3-4 timmar per natt är inte okej. Inte när man ska/måste prestera om dagarna.

Varför är det så?

Tja. En allmän ovilja mot att gå och lägga sig ligger nog till grund. Lägg till lite sena vanor från ett styck lillprins och mamman behöver en stund för sig själv när han somnat, ovanpå det kan man ta plugg som behöver göras som inte blivit gjort och så blandar vi i lite ekonomisk stress i den coctailen…

Men jag måste skärpa till mig. Om jag ska klara den här terminen så måste jag ha mer sömn än jag får.

Och det är bara jag som kan ändra mina dåliga vanor och skapa nya, bra vanor. Oavsett vad det gäller, om det är kost, motion, sömn eller annat. Jag har levt med en ”mat och sov-klocka” förut, där jag schemalade både ätande och sovande för att orka existera, och det gjorde att jag fick ordning på dagarna och livet och existensen och… allt, igen.

Jag kan, jag måste göra det igen.

Det mesta blir väl inte som man tänkt sig

och ingen annan kan man skylla på

och baken har man bakåt fast man vänt sig.

Och knappast blir det nå bättre.

Nej, i mitt fall är det en walk of shame när man är så utan pengar i slutet av månaden att man måste gå ner på ica och handla för bottenskrapet ur kassakistan, dvs pantburkar/flaskor och ev småpengar från sparburken.

Jag kan säga att efter helgerna och två födelsedagar så är den promenaden nära nu…

Jag har dessutom haft liten prins ungefär dubbelt mot vad jag skulle ha den senaste månaden, och naturligtvis påverkar det ju både plånbok och innehåll i kyl och frys… För jag planerar både ekonomi och handling utifrån hur han -ska- vara hos mig.

Jag har 30 kr på kontot att leva på till den 20e. Jag har väl en hundring eller lite mer i sammanlagd pott om man räknar pantflaskor och småpengar. Det får bli morgondagens bekymmer, för just nu klarar jag mig med det jag har, jag behöver bara en mjölk till kaffet.

Men imorgon behöver jag köpa mat så vi klarar oss till fredag, jag och liten prins.

Walk of shame.

När jag knappt har så det räcker till jag får pengar nästa gång. När jag måste välja bort både det jag vill ha och ibland det jag behöver till förmån för ”kan inte vara utan”.

Lägg detta till tentavecka och kursuppstartsvecka och barnvecka så har ni verkligheten jag lever i och med.

Men.

Mindset och fokus. Jag är på sluttampen av mina tre högskoleår nu. En termin kvar och jag söker redan kvalificerade jobb.

Måtte jag aldrig glömma hur det är att leva på marginalen.

Still at the end of every hard earned day people still find some reason to believe.

Häromnatten satt jag uppe till halv två för att göra klart en uppgift inför seminariet vi skulle ha igår, och det ledde till sex sidor anteckningar. Seminariet gick bra, för övrigt. Jag körde på principen att det jag inte hade i faktakunskap kunde jag dölja i känsloargument.

Det verkade funka.

Inte för att det tycks spela nån roll om man säger något alls på seminariet, eller ens är där. De som inte deltagit i två seminarier alls får en (EN) extra fråga att svara på, på tentan. Men jag är inte bitter.

Den här terminen är snart till ända. Min sista termin börjar förvisso innan den innevarande terminen är helt slut, men hey.. det ska fan gå.

Mindset och fokus är vad som behövs.

Den nya terminen kommer leda till en fil.kand. Bara en sån sak?

Att bita ihop, fälla upp kragen och kavla upp ärmarna har jag gjort förut, jag kan göra det igen. Jag är snart klar.

Och till helgen blir jag lite barnledig, liten prins är hos mig på pappavecka (igen) för att somliga stökar till sitt liv alldeles förgjordat mycket. Och då är det ju tur att andra har ordnad tillvaro och kan finnas till hands.

Sen börjar mammaveckan igen, framåt söndag lunch lär han ha blivit tillbakalämnad och så kör vi tentavecka och kursuppstartsvecka och barnvecka på samma gång, why not.

Det blir nog bra det här.

Blogglusten. Den har lyst med sin frånvaro hela långa jullovet (för somliga, andra fick vackert plugga som vanligt) och frågan är om den blir vad den en gång varit.

Den som lever får se.

Men – igår hade vi diskussioner om tankekorrigering, jag och min kära dotter. Jag tog diskussionen vidare till ett forum jag brukar besöka och försökte få gehör för min idé om att tankekorrigering fungerar. Men världen verkar vara full av bitterfittor, pessimister och kverulanter, för ingen ville kännas vid att det GÅR att tänka sig lycklig. Eller iaf gladare.

Att man väljer hur man vill möta dagen och på vilket vis man ska låta händelser påverka sig.

Nej, man kan inte välja att vara frisk istället för sjuk, man kan kanske inte påverka svåra sjukdomar, man kan kanske inte alltid påverka sin arbets/livs/skolsituation. Men man kan påverka hur man låter det påverka sig. Man kan välja, när man slår upp sina ögon, om man ska se dagen som en möjlighet eller ett straff.

Sessan, min kära dotter, satt och spelade musik här igår. Hon spelade hjärtesmärtamusik, sorgsna ballader om förlust och saknad och längtan. Det är också ett sätt att påverka sin sinnesstämning, så jag bad henne byta till något hon blir glad av. Hon frågade vad, och jag gav henne en hel lista av musik som kan höja humöret och ge lite glädje och skapa en förändrad sinnesstämning.

För musik är en av de saker man kan använda för att påverka humöret. Andra saker är rutiner som inkluderar goda sovvanor, kostvanor  och motion. Jag säger det igen: Motion är medicin. Det skapar välbefinnande och stimulerar endorfinerna.

Så man väljer hur man vill att dagen ska påverka en. Trots att livet ibland suger bäverballe, trots att mörkret äter sig in i själen, trots att ekonomin bitvis tynger rejält, trots att kroppen värker och det inte finns nån glädje att se fram emot över huvud taget på väldigt, väldigt länge.

Kan jag, så kan du. Så tamigfa-an.

(Blogglusten lyser mest med sin frånvaro för tillfället, så det lär bli sporadiska uppdateringar härinne till lusten återkommer.)