Måndag… igen.

Och prinsen har åkt. Fast det började med läkarbesök, han hade en tid hos doktorn för att kolla om han är känslig för laktos. Både hans pappa och jag har på varsitt håll funderat på samma en längre tid och vi gjorde ett uppehåll med mjölk och det blev mycket bättre mot slutet av den perioden för att komma tillbaka när vi började med mjölk igen.

Doktorn beordrade blodprov, det är ett dna-prov de gör och sådant måste tas venöst. Vilket liten prins fick panik för, han är verkligen rädd för nålar och blod. Men vi satte emlaplåster och gick hem en timme. Och pappa skulle hämta vid tio, så jag ringde och bad honom gå upp på vårdcentralen då jag behövde hans stöd där. Eller… Prinsen behövde hans stöd där. Prinsens pappa är lika rädd han för nålar och blod, han får fysiskt ont i magen i den miljön, ungefär som jag och tandläkare. Så det var en uppoffring han fick göra, men i det läget gällde det inte honom utan lille prins.

När vi var hemma så pratade vi lite om det förestående blodprovet och jag sa att somligt måste man göra fast man inte vill. Det finns inget annat sätt, och att det kommer inte göra ont med emlaplåstret. Han förstod vad jag sa och sa att han bestämt sej för att göra det, han skulle inte titta så skulle det nog gå bra. Och pappa skulle vara med.

När vi kom dit mötte han sin pappa och då kom tårarna, han var rädd… förstås. Lille vän. I pappas famn kändes det tryggt och vad de två viskade om hörde jag inte. Men efter fem minuter var det vår tur och jag var inte säker på att prinsen skulle vara just så modig som han lovat, för jag vet ju hur jäkla illa han tycker om nålar.

Men det var han. Han höll pappas hand och sköterskan ritade en prick där hon kände venen och då märkte prinsen att nej det kändes ju inte alls. Hon sa att hon tvättade med kallt och också att nu skulle hon sticka så han fick sitta still, och han tittade bort men när nålen gick genom skinnet och in i kärlet (hon stack djupt…) så började ju tårarna trilla, men… han satt still och ryckte bara till lite, lite grann. Modiga prinsen! Han tittade inte nån gång, ansiktet var en grimas av tårar men det var över fort (hon tog två rör) och så fick han plåster på.

Upp i mammas famn en stund, borra in ansiktet i halsgropen och jag viskade hur duktig han var, modiga prinsen!

Sen fick han välja tatuering eller klistermärke och visst valde han en tatuering. En drake.

Pappa var nog lika blek om nosen som liten prins, och vi var lättade allihop. Det hade gått över förväntan, verkligen. Den sköterskan på vårdcentralen är väldigt skicklig på att möta sina patienter på exakt rätt nivå. Dessutom är hon grymme skicklig på att stickas.

Efteråt så for prinsen iväg med sin pappa, han är hemma från skolan idag också, för han är inte helt frisk ännu. De skulle förbi leksaksaffären på vägen hem för en leksak var han värd, duktiga prinsen.

Och jag… har inga ursäkter kvar. Nu är det skolarbete som gäller.

Plugg. Japp.

2 svar to “Måndag… igen.”

  1. dysnomias Says:

    Duktiga prinsen!!!

  2. Dys: Ja, duktiga modiga prinsen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: