söndagsblues igen…

Söndagen är bara en lång väntan, känns det som. En väntan på att det ska bli måndag och liten prins kommer tillbaka.

Han har varit krasslig hos pappa i helgen, huvudvärk och ont i kroppen. Vi får hoppas han är piggare idag, han lät så ynklig när jag pratade med honom. Han är toksaknad och helst vill jag åka och hämta honom nu, genast.

Min fina prins, min minsta.

Men jag ska ta pärlan och gå ut på en lång promenad i solskenet, fika med en granne står också på schemat. Vi ska äta fibrer. *haha* (Det finns gott om fibrer i solskenskaka? Strålar är ju fibrer?)

Och så ska jag ringa min sessa som velat komma till sin mamma i flera dagar och mamman har varit ensamlängtande och inte velat ha sällskap.

Idag passar sällskap bra, känns det som.

För övrigt vaknade jag med en sång i huvudet, längtan efter en röst som får hjärtat att smälta.

Det finns nog ingen som har likadan sammetsröst som Donnie Munro, även om Bruce Guthro också får håren på armarna att resa sej. (Leonard Cohen är inte dålig han heller men det är en annan typ av sammetsröst…)

Så vi tar lite Runrig och drömmer oss bort…

Det finns inget jag hellre vill i musikväg än att se Runrig live. Helst i Skottland, helst i Stirling Castle. Och jag ska leta efter deras dvd med 30årsjubiléet, den konserten är helt underbar.

Drömma får man.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: