Lille prins bulleribång.

Han ramlade in som en solstråle, som en alldeles egen kärleksfläkt.

När han kom innanför dörren ramlade han ihop i en liten trötthög. Han slappnar av fullständigt, mamma får hjälpa, han är liten. Ett utbrott på det och jag tänker ”han har landat.”

Så skönt att kunna landa nånstans där man vet att man är trygg och älskad även om man inte skärper sej och visar en fasad, en mask. Att någon tar emot med kärleksfull famn och starka armar och håller upp, håller om och viskar ”hej, finaste… du är hemma nu…”

Det är något som alla borde kunna få.

Han är hes som en kråka, för övrigt. Risken för krupp är överhängande, men han har inte fått feber ännu. Det kanske inte kommer heller, men hans förkylningar brukar ju börja med krupphosta och sen kommer febern och förkylningen en dag efteråt

Redan klockan sju bad han om att få lägga sej. Kvart över låg han i min säng, han hade längtat så…  Kollade på siffrorna i taket och sa ”nitton och sjutton. Det är sjutton minuter över nitton men vad är nitton, mamma? Hur mycket är klockan då?” Nästa gång jag kollade på klockan var nitton och tjugotre. Då snarkade han.

Lilla hjärtat mitt. Hes som en kråka och hostar skarpt ibland. Han sover oroligt och drömmer så jag har fått gå in några gånger.

Omställningar är jobbigt.

Kolla blicken vid 3:03… den är ljuvlig. (Texten är underbar, hon har en fantastisk röst… kan inte tröttna på den låten)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: