Det vackraste…

Prinsen kom hem igår. Han hade ont-ont-ont i huvudet. Blek och kallsvettig var han och på fritids sa en av personalen: ”Han säger att han har ont i huvudet. Men han vill inte sitta och ta det lugnt så ja, jag vet inte…”

Nej, de känner inte min prins ännu efter bara nån vecka där. Men sån är han, att ens tala om att han har ont är inget han gör i första taget. Att sen sitta ner och vila, nej… varför då, när man kan ”springa ifrån” det onda? Han försöker förtränga och lägger i ett högre tempo…

Så jag bekräftade, och sa att det är ovanligt att han ger efter för smärta och att han isåfall måste ”tvingas” att sitta still. Den personal jag pratade med sa ”Bra att veta det i framtiden.” Ja, det är bra att veta.

På hemvägen så behövde han inte hålla masken längre utan stannade ett par gånger på kickbiken och höll sig för sidan av huvudet. Att han hade ont gick inte att ta miste på. Så när vi var hemma så var det soffläge som gällde. En tablett och lite vila gjorde susen.

På kvällen sen var han ledsen. Ville prata. Om allt. Ont i huvudet, livet, pappa, saknad, längtan och om hur svårt det är att säga till någon man älskar något som troligen kommer såra. Tårarna sprutade och han fick ur sig en massa som han tänkt på, jag höll om och viskade och svarade och var ärlig i det jag kunde.

En av sakerna han var ledsen för var att han ville ha mamma och pappa i samma hus. Han har ju en extrasäng i sitt rum så varför kan jag inte bo där? Helst ville han att  pappa ska bo hos oss men då hade ju pappas flickvän inte kunnat bo med oss och han tycker ju om henne också, så varför kan mamma då inte bo i hans rum i pappas hus?

Här var jag då tvungen att säga nej. Mycket kan jag göra, men inte det… Lille hjärtat mitt, hur ska man förklara så att en liten kille med ont i hjärtat förstår?

Jag gjorde mitt bästa, jag bekräftade hans önskan och jag förklarade så gott jag kunde. Tårarna sprutade på liten prins, det var ju ett så bra förslag tyckte han. För då slapp han gråta på natten när han vaknade för att jag inte var där och ändå träffa pappa efter jobbet.

Till slut somnade han. I famnen, trygg. Med visor viskade i örat, såna han hört sen han var liten, såna som skapar en känsla av… trygghet, närhet.

Lilla hjärtat mitt. Det vackraste jag vet.

6 svar to “Det vackraste…”

  1. Åh liten prins❤

  2. U: Ja, litet hjärta… Lösningar som är så bra när man är sju funkar inte alltid när man är vuxen. Men sjuåringar tänker nästan alltid ”out of the box”.

  3. Ja, och outside the box är ju ofta bra, att inte köra fast i ”rutsystemet” – men det är inte varje gång det funkar😦

  4. Det förslaget har jag också fått. Fast Egon var nog fyra då och tyckte att jag kunde bo i pappas vardagsrum.
    Det gick ju förstås inte, varken jag eller pappa ville bo tillsammans.
    Numera verkar det vara som tråkigast då helgerna blir för korta… då vi måste åka runt på kalas och sånt hos släkten. Då det inte finns riktigt med tid att bara sitta ner och ta igen den där långa tiden som går mellan varven innan vi ses.
    Deras lösning på problemet är att jag och C ska flytta till Falköping så att de kan vara hos oss varannan vecka, precis som det var förut. För det var mycket, mycket bättre. Och tja… om Falköping hade varit en annan stad… om jag inte hade känt sådan stark motvilja… då hade det nog varit den bästa lösningen, för oss.

    Kram!

  5. Christopher Says:

    Usch, ja. En så naturlig önskan där det är så svårt att förklara exakt hur totalt orealistisk den är. Vore det så enkelt hade man ju inte skiljt sig.

  6. Mia: Det är inte första gången han säger något om det här, jag har hört det med jämna mellanrum i några år nu. Just då var han jättetrött och då är det ”lätt” att känslorna svallar så som de gjorde.

    Nu bor ju min prins varannan vecka men det känns som han tycker det är för lång tid ändå, att vara utan endera av oss. Men hade vi bott långt ifrån varandra hade jag kunnat överväga att flytta närmare (eller be pappan flytta närmare) just för att kunna lösa det på bästa sätt. Nu har vi ju valt att ha varannan vecka men det känns som att det inte riktigt är rätt ändå för oss just nu.

    Christopher: Jag tror att de bär på den önskan ända till de är vuxna, jag har hört ”barn” som varit uppemot 25 som ännu önskat inuti att deras föräldrar skulle leva tillsammans, fast de levt separerade i 15 år eller mer. Fast ”barnen” haft goda relationer till sina föräldrars nya respektive. Det är nog väldigt vanligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: