Lördag… fett soft.

Ja, asså, typ…

Ikväll har jag och granntanten umgåtts helt random, ba, ni vet… Hon typ ba ”tja, planer då?” och jag ba: ”vadårå äru på g elle?” Så vi asså tog hunden dårå ba, åsså gick vi helt random ba runt skogen typ. Sen dårå så typ ba chilla vi innan vi laga käk asså helt asgrymt starkt fifan.

Nej, det har inte slagit över. Men man blir som dem man umgås med? *blänger på granntanten* Det kryllar nämligen av fjortisar i hennes hem och det går inte att låta bli att bli påverkad av dem?

Dagen har varit lugn, jag har pluggat lite (no rest for the wicked) och promenerat ett par varv runt skogen med en gammal pärla…

Häromdagen så var han stapplig som tusan, han stånkade, grymtade och stönade. Det knäppte i varenda led och det var tungt att resa sig från golvet och jag gav honom ett piller så han skulle orka med, han fick ärva gamla tackans skonsamma smärtlindring och jag ville se om den hjälpte.

I tre dagar funkade det bra, tredje dagen så lyste livet i ögonen igen på gamla pärlan och han var tokbusig, sprattlig och jag kände det som att ”Pärlan, tre år” hade kommit tillbaka. Het som brinnande kol och med energi som en pansargris for han runt som en fis i en påse. Jiii-haaa!

På morgonen den fjärde dagen så var han iofs glad-som-fan ännu men… Magen ballade ur. Sprutande diarré gånger fem på en kilometer.

Jahapp. Hund med hel mage och trasig kropp eller hund med smärtfri kropp och hel mage? Bara att välja.

Han har fortsatt få smärtlindringen, han mår så mycket bättre på den men jag överanstränger honom inte fördet. Han får gå i sin takt runt skogen eller så, en timme i lugn takt klarar han även om han markerar och rör sig tungt. Magen är inte total katastrof men den är långt ifrån bra.

Jag avvaktar ett tag och ser vad som händer. Stabiliseras den så fine. Gör den det inte så måste jag sluta med tabletterna. (De är inflammationsdämpande och smärtlindrande) Då får han gå så mycket (lite) han orkar.

Problemet med det är att när han får gå för lite så får han tics. Han slickar och tuggar på sina tassar och ben. Hans muskler behöver röra sig, det hjälper inte att träna skallen. Slickar och tuggar han på tassar och ben måste han leva med tratten. Särskilt på nätterna. Slickandet är ett sätt att stimulera endorfiner som verkar lugnande och rogivande. Men även ett tidsfördriv.

Än så länge är han glad och positiv och gillar livet. Men var går gränsen för livskvalitet? Att leva med en tratt, är det kvalitetsliv?

Han är inte i SÅ fysiskt dåligt skick att han behöver avsluta. Det är en känslomässig berg och dalbana att leva med en gammal sliten hund. Hans huvud, motor och insida är fullt av livsglädje, men hans kropp är sliten, stel och gör ont.

Än är det inte dags. Bara tanken på att vara utan honom gör ont.

If I were a painter
I would paint my reverie
If that’s the only way for you to be with me

4 svar to “Lördag… fett soft.”

  1. Granntanten Says:

    Helt random asså😀

  2. Granntanten Says:

    Förresten. Tack för underbar mat❤

  3. Granntanten: Som vanligt barnfria lördagar – fan vad det är gott att äta!😆 ♥

  4. Granntanten Says:

    JAAA😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: