Det retar mig

Att jag låter nattens händelse påverka mig.

Jag har under dagen pratat med polisen två gånger. Först när jag ringde för att anmäla det som hände, sen ikväll när de ringde upp för att höra lite mer om det.

Känslan har varit en axelryckning. ”Ett pucko som pärlan skrämde iväg – det var väl inget och nu är det över.”

Men.

Ikväll. Jag fällde ner alla persiennerna i vardagsrum och kök. Stängde ute världen. Medan jag gjorde det funderade jag på varför. Jag kände mig iakttagen och jag VET att det ”bara” är i mitt huvud det sitter.

Så.

Det påverkar mig och jag stör mig på det. Jag som är så tuff. (Nån som tror på den?)

Det kommer troligen inte hända igen. Sannolikheten är inte så stor. Men jag låter det påverka mig.

Och det stör mig.

2 svar to “Det retar mig”

  1. Jamen stör som fan!!!! När jag var 17 var jag sist kvar i vår CUF-lokal, alla andra drog för att åka med sista t-banan och jag fick vänta på att mamma skulle hämta för jag bodde i hottahejti dit kommunaltrafiken itne gick. Då var det nån av killarna (jo, jag vet vem) som skojade och drog på sig en rånarluva och tittade in genom fönstret. Det skrämmer fortfarande skiten ur mig att se ett nylle utanför ett svart fönster, men tack och lov börjar det försvinna nu. Men det har tagit tiiiiiid. Hoppas ditt går över mycket mycket mycket fortare. Och tack och lov för Pärlan!!!

  2. -ME-: Ja, hoppas också det går över. Trodde inte jag skulle reagera så, faktiskt. Jag såg inget ansikte, han hade för bråttom ner från trappen…

    Tack och lov för Pärlan, ja… Vad skulle jag göra utan honom? ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: