Det är lätt

Att göra en massa annat än det man ska.

Procrastination var det.

Idag skriver jag tenta. I söndags skrev jag en reflekterande blogg över innovativt lärande. Imorgon repeterar jag inför torsdagens redovisning av samverkansprojektet om krishantering. På torsdag redovisar vi. På söndag ska en individuell reflektion lämnas in om samverkansprojektet.

Det är med andra ord mycket nu.

Och jag försöker skylla min inaktivitet på att det är bra att ta mikropauser. Jo, eller-jävla-hur? Mikropauser blir det -i arbetet- och merparten av tiden läggs på… skit. Surfande. Face-jävla-book (funderar seriöst på att ta bort mig därifrån!) Och annat bös.

Oviktigt bös.

Det viktiga, min framtid… känner jag bara en apati inför. Jag orkar inte. Jag måste, jag har piskan på ryggen, jag har inget annat val än att prestera. Ändå vill jag bara skita i det och sätta mig på arbetsförmedlingen och erkänna mitt misslyckande: ”Jag duger inte”.

Varför är det så?

Det har varit en stor press på oss den här terminen. På ett sätt är det bra så, det ska vara svårt och mycket att göra om man pluggar en ”högre” utbildning. Men på ett annat känns det bara… bajs.

Hela sommaren har varit en enda jävla stor press och när hösten kommer och ekonomin kommit nästan ikapp, ja då börjar fibro-helvetet att jävlas. Varför ska nåt vara lätt, nån jävla gång?

”Tänk positivt.” ”Du kan det här.” ”Du har förmågan.” ”Ge inte upp nu.”

Jamen jag VET! Jag har hört det tusen gånger, jag upprepar mantrat för mig själv hela tiden. ”Det ska fan gå.” Varför ge upp nu när pressen från sommaren lättat och kniven inte längre ligger mot strupen? Det vore väl dumt.

(Det finns säkert nån fancy psykologisk förklaring till varför man gör sånt när man inte längre har fight/flight/freeze som enda alternativ, eller så är det ”flight” jag sysslar med… Reflektion, var det?)

Men jag orkar inte. Vill inte mer nu. En enda jävla gång kan väl nån annan ta ansvaret och säga ”Jag styr nu, det ordnar sig. Vad är det som är svårt, behöver du prata om det?”

Nej, jag kommer inte skita i det. Jag kommer bita ihop, fortsätta, se till så det blir färdigt. Jag har ju inget annat val.

Och tänka på de små fina stunderna i vardagen, som i fredags när prinsen satt och funderade: ”Mamma vet du vad som skulle vara ljuvligt?” (Nej, berätta?) ”Jo, att känna doften av nybakade bullar när man kommer från skolan.”

Eller när vi hade sett ”till vildingarnas land” och prinsen grät i min famn… och vi senare lekte i skogen och aktade oss för vildingar, spökplumpar och grådvärgar när han säger: ”Jag tror vi slutar leka nu, det blev lite otäckt för mig, mamma.”

Livet har sina goda stunder. Också.

Även om jag hellre gör annat (som blogga) än skriver på mina tentor. Procrastination. (Och en halv hink frustration utstjälpt i bloggform.)

Ikväll blir det promenad med granntanten och gammhunden. Vi ska stappla oss ner till havet, hösten biter oss i hasorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: