Fina, fina pärlan.

Vi var hos veterinären idag. Först gick vi en långsam promenad med granntanten och fluffet och lilla moppen som granntanten lånat.

Efter sådär 2 km i väldigt maklig takt lyfte pärlan på ena bakbenet så fort han stannade. Han stödde inte på det.Rörde sig illa generellt. Vi undvek att prata om vad vi båda såg, jag och granntanten.

Sen när vi var hemma igen så var det dags att gå till veterinären för genomgång av rörelseapparaten och eventuell behandling.

Veterinären klämde och kände. Klappade och kelade. Pussades med gosehunden. Tittade på mig och berättade vad hon känt och märkt. Pärlan är slut i kroppen. Han har troligen mer ont än vi har trott.

Det finns ingenting att göra mer än försöka dämpa smärtan med det enda preparat han tål och det är troligen inte särskilt effektivt på den typ av smärta han har.

Det vi kan göra nu är att ge honom en fin sista tid.

Och det gör så ont.

Fina, fina pärlan.

7 svar to “Fina, fina pärlan.”

  1. Det gör så ont – och då är det ändå inte en bråkdel av vad du känner. Jag önskar att det fanns nån smärtlindring till dig med. :S

  2. dysnomias Says:

    Det suger!!! Rent ut sagt..😦
    Du finns i mina tankar. Du och finaste Pärlan.

  3. Nej,

    Det var inte det beskedet du skulle få ju, jag har inga ord som tröstar. Jag känner ingen som har gjort så mycket för sin hund som du har så det borde vara någon annan hund som fick den här domen idag. Jag tycker inte det är rättvist och just nu är jag arg på ”någon”.

    Kram Åse

  4. Älskade Pärlan❤
    Älskade vän❤

  5. Tack för sympatier… De behövs just nu. Jag känner mig så… tom. Jag har misstänkt att han är sämre än han visar, men nu när jag fått ”medhåll” från veterinären så önskar jag att jag aldrig frågat. Eller, nej, jag önskar inte det, men jag VILL inte veta, jag VILLE hon skulle säga ”det går över med vila och medicin en vecka”.

    Trots att jag innerst inne visste.

    Han var ensam i två timmar när vi åkte till apoteket och hämtade medicin. Telefonen ringde precis när jag klev innanför dörren. När jag lagt på såg jag att han inte satte ner höger bak alls. Något har hänt i hans högra bakben och det har gått så fort. Jag ville tro det var en sträckning men när veterinären försökte röra höften så ställde hon ner ganska fort och sa ”Näe. Nej, det går inte.” Sen sa hon ”förlåt gubben för att jag gör dig illa”.

    Hon sa att vänstra fram är stel och musklerna är hårda, blodfyllda, krampaktiga, höger fram fattas muskulatur och stabilitet, båda höfterna är stela och orörliga men ”glappa” och han reagerar starkt på smärtimpulser bak, hans rygg har tre kotor där hon hittade smärtpunkter och kort sagt så är hans kropp i mycket dåligt skick.

    Och det har gått så fort. Hon tittade på mig och skakade på huvudet och sa ”Nej, han ska inte lida. Han ska ha ett värdigt liv.” Och de behandlingar (kortison och ett annat preparat jag fått tips om) som jag frågade om är ogenomförbara pga hans dåliga mage och allvarliga muskelförtviningar han redan har.

    Så han fick bara smärtlindrande. Som troligen inte biter på ledsmärtor.

    Om han inte kan stödja på höger bak med den medicinen så har tiden runnit ut. Eller… tiden har runnit ut redan.

    Medicinen ger oss tid att ta farväl.

  6. Christopher Says:

    Usch, vad jobbigt! Det kommer att bli väldigt tomt efter Pärlan misstänker jag. Men han skall ju inte behöva plågas heller. Finns inga bra lösningar där, tyvärr!

  7. Så jobbigt att höra vännen. Är så jobbigt när det blir såhär(min hade höftledsfel)…..*tänker på er* Kraaaaaaam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: