Tisdag i oktober

Det är ungefär lika illa som tisdag i november?

Idag var det föreläsningsdag på högskolan. Sk ”Alumnidag” där fd studenter kom och föreläste om livet efter studierna. (Det finns ett sånt också på riktigt..)

Och fackrepresentant från akademikerförbundet. Helst ska vi gå med första året, det har jag missat.

Jag var oerhört omotiverad och oinspirerad inför dagens föreläsning, den var inte obligatorisk heller så jag tänkte strunta i den. Men nä, jag jackade in ändå.

Och det var skitkul. Inspirerande, motiverande och fullt av positiv energi. Det behövs nu kan jag säga.

Sen försökte jag läsa lite i en e-bok jag lånade på skolans ebrary. Men språket fick mig att behöva läsa om varje mening tre gånger ungefär. Jag har inga problem med att läsa engelsk litteratur egentligen, men den här var onödigt skitnödigt skriven tyckte jag.

Ska försöka mig på att låna riktiga pappersböcker från skolans bibliotek också, man får en returpåse till dem och ska bara lägga på lådan när man är klar. Smidigt.

För övrigt är läget sådär. Pärlan har ont i sitt ben och jag… skulle vilja ha ett trollspö. Jag skulle vilja veta, vilja ha råd att göra en riktig koll med röntgen och blodprover för att veta exakt vad det är som felar min vackra hund.

Jag VET ju att han har ont, att han har dålig rörlighet, att han visar smärta vid ortopediska fysiska undersökningar, jag VET att han har muskelförtviningar och jag VET att han har lymfknutar från halsen och neråt som bara blir större hela tiden. Det VET jag.

Jag ser att han inte kan gå på sitt ben bitvis. Jag såg igår att han sparkade till i ”obehag” och när tassen slog mot golvet så skrek han. Skrek. I lördags skrek han också när han reste sig. Idag skrek han när sessan klappade på huvudet och rörde vid örat, han är svullen som en tok strax nedanför, troligen lymfknutor. Så SKA det inte vara, så ska han inte behöva ha det.

Men ändå tvekar jag. Bara tanken på att vara utan honom… får det att krylla sig i magen av vånda. Tanken på att gå till veterinären och veta att jag kommer gå ensam därifrån.

Jag skulle vilja undersöka honom. Men samtidigt vet jag med förnuftet att det vore för min skull. Inte för hans.

Jag vill ha ett mirakel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: