En vecka har gått…

Och det är som de säger i ”days of our lives”…

”Like sands through the hourglass… so are the Days of Our Lives.”

Nu har jag aldrig följt den tv-serien för den delen. Det är många år sedan jag följde en tv-serie. Sist var när Cityakuten hade premiär, tror jag. Eller möjligen första gången de sände CSI. Tv är inte min grej, riktigt.

Själva fenomenet tv-serier och dokusåpor och förnedrings-tv fascinerar mig. Jag har skrivit om det förut, här och här.

Jag kan för mitt liv inte begripa vad som driver deltagarna att delta. Att visa upp sina (sämsta?) sidor i underhållningsdokumentärer som ”Ullared” eller ”Grannfejden” eller liknande. Att delta i ”Idol” eller motsvarande.

Eller vad som driver dem som sätter sig bänkade för att följa det.

Jag undrar om nån dokusåpe/tv-serietittare som dessutom är bloggläsare vill försöka sig på en förklaring? Eller är det samma fenomen som spökar i delta/titta på ovanstående som i att skriva/läsa bloggar?

Och behöver jag då reflektera?

Snabbreflektion: Jag läser bloggar som mina vänner skriver. För att jag är intresserad av dem. Nån gång snubblar jag in på nån annans blogg, ofta genom rekommendation från nån av mina vänner just för att språket, innehållet eller skribenten på något vis är läsvärd.

Och jag tror att de flesta av mina bloggläsare känner mig. Även om en eller annan av mina vänner/bekanta ibland får för sig att kommentera anonymt, vilket i sig är tråkigt. Så farligt är jag inte att man inte kan stå för vad man säger ansikte mot ansikte.

Nä, jag begriper’t inte.

Och en vecka har gått. En vecka av sorg och saknad men med en känsla av att jag gjorde rätt, trots att det var svårt. Nu med några dagars distans så gör det inte lika ont att ha varit den som fattade beslutet.

Även om han fattas mig.

5 svar to “En vecka har gått…”

  1. EnAnnanGranne Says:

    Håller i princip med angående tv-serier.
    När det kommer till avarter som Kungarna av Tylösand och liknande slår jag av tvn.
    Men det finns serier som ligger i ett mellanskikt (grannfejden, lyxfällan, ullared). Dessa serier speglar ”vanligt” folk – om än klippt på tv-sätt.
    Grannfejden är intressant. Dels att lekmannaanalysera deltagarna. Varför bråkar folk? Varför blir de inte sams? Varför blir människor så uppretade på en granne för en småsak så det är värt att lägga en massa energi på en helt onödig konflikt? Och framför allt; varför vägrar en del att se att det faktiskt går att lösa konflikten, gå vidare och leva?
    Sånt kan intressera mig, jag erkänner. Inte vad de bråkar OM utan VARFÖR.
    Lyxfällan är ett program som speglar dåligt mående. Det är (för mig) inte intressant vad man blåst kreditkorten på utan varför och vilken hjälp man kan få för att ta sig ur problemet.
    Återigen; att hjälpa folk vidare. Inte skratta åt dem för att jag, framför tvn, skulle vara så mycket bättre. Det kan hända alla.
    Ullared är ju en spegling av vanliga människor. Det kan vara befriande att se vanligt folk som handlar bakplåtspapper och plastpåsar (och annat också). Ullared är ett tvärsnitt av Sverige. Sen att TV plockar ut en del miffon och visar är för att det ska bli lite roligare. Jag tycker att de flesta som varit med är härliga personligheter – en del udda, men so what.

    Cityakuten har en speciell plats i mitt hjärta. Den serien var unik. Enda sjukhusserien som utgår från läkarna och sjuksköterskorna. Alla ”case” som tas upp har hänt i verkligheten. Han som skapade serien var själv akutläkare.
    Flera av avsnitten används i läkarutbildningar i USA. Kan en serie få högre betyg?
    Av ER (Cityakuten) knoppades det av flera stora sjukhusserier (Grey´s, House mf).

    Men Idol, Robinson och liknande tittar jag inte på.
    De har överlevt sig själva.
    Och ibland undrar man om det är skådespelare i vissa roller.
    Men grunden till att människor öht ställer upp på sånt är för att synas i tv.
    Tyvärr så kan det förfölja dem resten av livet…

  2. GS: Att intressera sig för varför bråk och konflikter uppstår är en sak, men just tv-vinklingen och exploateringen av personerna i programmen gör ju att det blir ett utpekande och en ”vi och dem-känsla” där tittaren kan förfasas, underhållas och känna sig som en bättre människa. Att ha den distansen att se det som en öppen terapi är nog få förunnat.

    Och att bli så exponerad för femton minuters tv-tid… Som du säger, det ligger kvar resten av livet.

    Men Cityakuten var bra. Enda serie jag verkligen följt, tror jag. När Sessan var i lågstadieålder kollade vi nog Robinson också. Det kan ha varit första säsongen eller så.

  3. dysnomias Says:

    Men.. Alltså.. Nu missade vi ju House! House hade nog varit något för dig, Milouskan!😀

    Jag ser några utvalda, men bara två som jag (numera, efter Eee-inköp) följer. Om inte slaviskt, så gärna!
    Det ena är ”Det Okända”. Måndagkvällar, barnen i säng. Ego-tid! Det andra är ”House”.
    Sen ser jag gärna ”Vänner”, ”2½ män” och ”Cougar Town” om och när jag minns att det är.
    För ett år sedan var min tv aldrig på när barnen lagt sig, men på senare tid har jag insett att det är att kombinera nytta med nöje att sitta framför tv:n med datorn i knäet..🙂

    Med barnen blir det mer tv-tittande. Son nummer ett gillar ”Biggest looser”, ”112-på liv och död”, ”Robinson” och ”Bonde söker fru”. Han analyserar och funderar och sprudlar av tankar och då blir det intressant att se sådant med honom. Men ser inte barnen sådant så gör heller inte jag det. Och de ser aldrig det utan mig. Så det är mer som ett nödvändigt ont…🙂

    DÄREMOT ser jag, med skräckblandad förtjusning, fram emot en ny säsong BB. UTAN barn… *S*

  4. Jag såg Robinson första gångerna, dels av nyfikenhet men mycket för att se/analysera psykologin, hur folk är i olika ”lära känna stadium” osv. Lika så såg jag Big Brother de två första omgångarna.

    Jag ser även ”Ensam mamma söker” och ”Bonde söker fru”, inte slaviskt. Jag kan känna igen den känslan de har, att de verkligen vill träffa någon! Jag kände samma längtan efter ”den rätte” även när jag var tillsammans med D. Nu har jag ju min drömprins men ser ändå på programmen.. Jag kan känna igen mig på det där pirrandet och nervositeten.

    Däremot serier som Paradise Hotell, Kungarna av Tylesand och allt vad det heter.. det är för mig en gåta att den sortens program har en publik.

    SOS Västkust har jag ju bänkat mig framför, en och annan kollega har ju visat sin nuna där och det är inte utan att man blir lite stolt över dom.

  5. Dys: Jag har sett några avsnitt av House, faktiskt. Jo, när jag ser somliga serier känner jag ”det här kanske vore värt att följa” men sen… glömmer jag, eller blir rastlös och går därifrån. Jag är helt enkelt inte så intresserad av att sitta och ”bli matad med” någon annans hittepå…

    Ser jag på tv så är det mest kunskapskanalen eller discovery, det är de två kanalerna som ingår i vårt utbud som jag tycker mest om.

    Jag har däremot glömt de där akutserierna som är akutdokumentärer, som ”112 på liv och död”, jag följde nästan hela första säsongen av det.

    U: Hade jag haft kollegor i nåt program hade jag givetvis följt det! Och som jag skriver till Dys ovan – just SÅNA program, akutdokumentärer, gillar jag. Även om jag inte vet eller lägger på minnet när de går så ser jag dem gärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: