En grå tisdag i november har passerat…

Och precis innan tisdag blir onsdag sitter jag och reflekterar.

Somligt blir inte bra i pränt, somligt kan inte sägas med ord. Inte ens med en Nemi-bild, tror jag?

Ikväll har jag saknat min Pärla. Fast jag hade lånat fluffet och gick en skön promenad med granntanten. Han fattas mig, som man skulle sakna sin skugga om den försvann.

Och jag har, av nån outgrundlig anledning, kollat hundannonser. På blocket. På hundstallet. Nej, jag ska inte ha någon ny hund. Inte nu, inte sen. Men jag har levt med hund i större delen av mitt vuxna liv och det känns konstigt att -inte- ha nån. Jag har blivit som en såndär jobbig tant man brukade möta:

”Åh, vilken fin hund du har. Får man hälsa?” Fyfan, jag spyr på mig själv. Jag beordrar mig att genast upphöra med tramset!

Dessutom är jag rastlös, kinkig och en smula grinig för övrigt också. Jag vill vara ifred så det skriker i systemet. Samtidigt känner jag mig jävligt ensam och övergiven.

Nej, somligt går inte att sätta ord på.

Jag försökte häromdagen. Jag pratade med en god vän. Det som kom ut lät bara som gnäll, patetiskt bitchande. Jag fick fina ord och en smula förståelse tillbaka. Fast jag inte ville gnälla egentligen, jag ville… säga nåt. Som jag inte fick ut. Kunde inte formulera.

Nej, somligt kan inte formuleras i text, inte heller i ord. Eller musik.

Och drömmarna har kommit tillbaka. Jag hatar dem. De gör mig liten, rädd och sårbar. De kommer alltid tillbaka med mörkret verkar det som.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: