Att vakna en fredag

med en känsla av bakfylla, huvudvärk och illamående är inte alls kul.

Särskilt när man inte haft kul för det. Inte druckit en droppe alkohol på hur länge som helst.

Jag vaknade mitt i natten och var stel som en pinne. Jag hade spänt varenda muskel i hela kroppen och fick kämpa för att slappna av. Foten värkte som en tokig, den borde inte värka mer nu än i början, det är två veckor sen jag bröt den.

Och det är fem veckor sen min pärla gick till andra sidan.

Jag drömde om honom inatt. Det kan ha varit för att jag pratade om honom igår, jag berättade något för någon och då blev minnet så levande… Han fattas mig.

Dagen idag ska bestå av rapportskrivning. Jag fick lite feedback igår av en handledare som var online på Skype – hon är fantastisk och tillgänglig för frågor närhelst hon är online. Guld värt och det är henne vi ska ha som handledare under uppsatsskrivningen i nästa delkurs. Det är jag glad för.

Det ska fan gå.

Och som så ofta vaknar jag med en låt, en rytm, en melodi i huvudet. En strof, en stämma…

Ibland är det nästan skrattretande när jag hittar låten, texten, artisten. Skrattretande retsamt och om man ägnar sig åt tolkning av texter så kan man undra vad följande text -egentligen- betyder för en liten ullhårig tant i Småland?

”Reach out and touch faith”

Och jag avskyr hur youtube begränsar användandet av inbäddade videos i bloggar! Vi ska alla konformt likriktas till de sociala nätverken för där går det fortfarande att länka youtubes… Jag vägrar att rätta mig i ledet och kommer troligen gå över mer till Spotify än youtube framöver. Skit-youtube-SonyMusic!

4 svar to “Att vakna en fredag”

  1. Det är klart det går. Du kommer klara det där, även om du inte vet hur. Tänk hur mycket man klarat utan att man begrep hur det gick till! Och hur mycket man aldrig vågat sig på att testa om man haft en aning om hur jävla jobbigt det skulle bli – men som man ändå fixade när det kom till kritan.

    Det är som att äta en elefant. Ta en liten, liten bit i taget.

    Och det är klart du saknar Pärlan, att han fattas dig. Skit vore det väl annars? Så försöker jag tänka när tittar efter Aysha och hör hennes tassar mot golvet och sen glömmer av att andas för att sorgen och saknaden slår till som en kospark i bakhuvudet…

  2. -ME-: Som alltid har du rätt, kloka du! ♥ Jag är bättre på att se vad jag har kvar än vad jag har gjort. Och jag ser att alla andra är bättre än jag, iaf tycker jag att de är det.

    Och just nu är jag så frustrerad iom att jag inte kan promenera att hälften vore nog, det gör att allt blir bara ÄNNU mer sorgligt i mitt lilla hål då. Ju. Och så är det inte, det vet jag. Men det KÄNNS så.

    Vad gäller sorg, så har den en egen livstid. Man måste ge den tid, men inte låta den stanna kvar för sin egen skull. Den bleknar, så småningom. ”Man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över sitt huvud men man kan hindra dem från att bygga ett bo i håret.” Typ så.

  3. Tina (din BTH kompis) Says:

    Hej!
    Härligt när handledaren är bra. Det är guldvärt!
    Kram
    Tina

  4. Nej, den får inte vara kvar för kvarvarandets skull, då slutar man som ett hönsarsel i nyllet – och i själen! Och jag kan tacksamt konstatera att visst sparkar smärtan och sorgen i mig, men SÅ mycket mer sällan än jag trodde. Och jo, jag blir tårögd bara av att skriva det här, så mycket saknar jag henne, men ändå var det så dags och inget jag kan ångra. Det gör det mycket lättare än jag trodde det skulle bli. Inte lätt, inte på långa vägar, men inte heller på långa vägar så jävligt som jag befarade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: