ljuset i slutet på tunneln…

… är förmodligen ett annalkande godståg…

Nä, jag är inte bitter jag inte. Bara en smula… trött. Skolan tar massor av tid och kraft och det är väl som det ska vara, antar jag…

(Det känns som om jag inte passar in)

Jag har seriöst funderat på att lägga av. Hoppa av. Sluta plugga. Jag har sökt jobb och får jag det så lämnar jag skolan. Det skulle vara så SKÖNT med en LÖN.

(så jag också kan få leva lite nån gång)

Men jag vet inte om jag kan fejsa ett misslyckande. Se mig i spegeln och säga att jag inte räckte till, nådde ända fram, klarade av det. Blotta tanken ger mig skräckkänsla.

(Det ska fan gå)

Och vilken förebild är jag då, om jag inte pallar trycket? Om jag hoppar av och inte fullföljer? Vem är jag då att säga till mina barn att utbildning är vägen att gå?

(Money talks)

Igår kämpade vi med en forskningsansats, jag och min pluggkompis. Vi satt hela dagen och slog i litteratur, försökte hitta belägg, skrev ner tankar och formuleringar.

(Hela kvällen också)

När vi var klara var jag gråtfärdig av trötthet och helt tom i hjärnan, jag orkade inte ens gå och lägga mig. En röst i örat lyfte mig litegrann en liten stund.♥

(Sen sjönk jag igen)

Idag började dagen som den brukar, med en kramig morgonpigg liten prinsunge som var sugen på frukost, att sitta under täcket i soffan och äta frukost är bäst enligt honom.

(ren kärlek)

För att följas av examinationsseminarium med redovisning av forskningsansats där termer som fenomenografi, hermeneutik och onto/epistemologi snurrade hejvilt i etern.

(förvirring är första steget mot kunskap)

För övrigt så… försöker jag med lite GDS-KBT. Det går inte AN att hålla på och se negativt på världen hela tiden. Att se det som är bra är också nödvändigt.

(Att ha kul där det går att ha kul.)

Det blir vad man gör det till. För jag har det trots allt ganska jävla bra som kan plugga hemifrån, en högre utbildning dessutom. Och få betalt för det. Det är klart det är svårt, det är inte en kvällskurs i akvarellteknik jag läser. Jag VET ju det. Jag har ett hemtrevligt hem, en skön säng, mat för dagen och alla bekvämligheter man kan önska sig.

(Så vad fan gnäller jag för?)

Vrid upp och sjung med, rotera fläsket lite, rör på röven för nu ska vi göra en duckwalk:

(det går med gips, jag har provat)

4 svar to “ljuset i slutet på tunneln…”

  1. Jag vet inte om jag ska förbanna eller tacka det faktum att jag inte KAN ta det jobb jag vill ha utan att vara klar med examen. För money talks, visst är det så. Fast när man klarat av det man inte trodde man skulle klara, då blir man så jävla stark att hälften kunde vara nog – det är också rätt gott. Även om det tar lite längret tid.

  2. Hej!
    Jag tycker att det är starkt av dig att du orka. Vissa dagar känns verkligen som ”uschiga-dagar”. Dessa dagar är kämpiga med tillsammans ska vi klara det. Men det är skönt att du i slutet av inlägget har en positiv ton. Det är bra. spin vidare på det. Det är de postiva stunderna i livet som gör att vi orka med ”usche-dagar”.
    Tänk Byggare Bob: http://www.youtube.com/watch?v=3IWKhYQarJU Lyssna och ta till dig. Vi kan fixa det tillsammans.
    Kram
    Tina

  3. Kan ju trösta dig med att vetenskapsteori kan ta andan ur vem som helst, så du är i gott sällskap.
    Men när man tagit sig igenom skiten känns det bra!

  4. -ME-: Fast vägen till styrkan är jävligt ensam att gå.
    Tina: Ja, fan. We can fix it!
    Helen: Vi är alla trötta och vilsna på kursen nu känns det som… Ett steg i taget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: