Lördagkväll…

Full rulle i Casa Milou. As usual.

Plugget har fått stå tillbaka idag. Jag blev väckt före sex imorse av kruppanfall hos liten prins… ”Kruppen växer bort efter förskoleåldern” sa di kloke. Nå, inte ännu. När prinsen blir förkyld inleds det alltid av kruppiga sträva raspiga luftrör, även om han faktiskt inte fick andnöd då jag kunde lugna honom såpass att paniken uteblev…

Lite coolt var det ju också att låta som Darth Vader tyckte han, när vi stod i ett ångfyllt badrum kvart över sex imorse… Han väste både på in och utandning och han stod där och sa ”Come to the Dark Side” och ”My name is Anakin Skywalker”.

Sen fick mamman slumra lite, fast prinsen hade inte ro att ligga ner längre… Så han kollade barnprogram och myste i soffan med täcke och kudde istället. Tog en skål yoghurt och sa ”slumra du min kärleksmamma” ♥

(Men han kollade en gång i kvarten att jag levde, fanns kvar och inte sov för djupt. Bra där, prinsen.)

Sen var det bara att ta tag i dagen. Måste inhandla vinterskor och vintervantar. (Såna som gör bra snöbollar!) Prinsen var inte överdrivet förtjust i idén att åka till stan när man kunde vara ute i snön och leka. Men att köpa skor utan honom går ju inte, det insåg han med.

Hade de några vinterskor på Intersport? Nä. Låga 600-900kr-skor, inte tillräckligt varmfodrade. För att gå till bussen, på stan osv med. Inte att stå på huvudet i snödrivor i timme efter timme. Handskar hade de däremot. För TVÅHUNDRA SPÄNN! Det är inte KLOKT! (Men vi hittade riktigt bra dojor på Domus för 350:- )

Prinsen ville ha joggingbrallor också. ”Såna där svarta med tre vita ränder på benet och som det står adidas på fickan.” Jo, eller hur. Vanliga basic för en tredjedel av priset från KappAhl är tufft nog för this mothers plånbok.

Min prins är hes som en kråka och är ganska tvär idag – inte konstigt kanske om han är förkyld och inte på topp. Men även om han låter som att han käkat taggtråd behöver det ju inte märkas?

När vi väl kom hem lånade vi med oss en Sessa som var mors lilla piga idag. Duktiga fina hon! ♥ Jag var duktigt trött, och tyvärr smittade taggtråden av sig lite på mig. Jag menar det inte. Tror jag.

Vi fick ihop lite hembakat, lite sirapsbröd och tårtbotten och smet till dumlefluffet. Mest Sessan, jag gjorde nog bara dumlefluffet faktiskt. Sessan blev trött på oss och stack hem till sin lilla borg och fällde upp vindbryggan. Innanför den kurar hon med ett eget fluff, utan dumle. Imorgon är hon tillbaka igen, då är det kalasdags.

Och om det var pirr i magen igår var det inget emot vad det var ikväll… Liten prins hade inga problem att gå och lägga sig, tvärtom. ”Då blir det fortare morgon!”

Fast först tog han en lång varm dusch för kruppluftrören började göra sig påminda och när han kom ut därifrån var han röd som en kräfta och märkbart lättad över hur bra det gick att andas utan rivig hosta.

Hjärtat mitt… Imorgon blir han åtta år. ♥

För övrigt har jag haft en känsla av… ensamhet… den här veckan. Vilket egentligen är helt fel, jag har ju gott om umgänge. Finaste ungarna, bästaste vännerna. Människor som bryr sig om, lyssnar, finns. Men… kanske saknar jag tvåsamheten, kanske längtar jag i smyg efter storfamiljsjulen på Fanny och Alexandervis, kanske är jag avundsjuk på dem som har en arm att sova på, en livskamrat att åka på resor med, en trygghet i att slippa stå ensam mot världen…

Fast jag skulle aldrig nånsin erkänna det för nån. No way. Inte jag. Stålkvinnan.


(Högst troligt är jag… Avundsjuk. Jag vill också ha. Extra allt.)

5 svar to “Lördagkväll…”

  1. Hej!
    Ensamhet är hemskt när man längtar efter tvåsamhet. Då spelar det ingen roll hur bra vänner eller barn man har. Jag lider med dig…
    Många styrkekramar till dig!❤
    Tina
    P.S Jag önskar att ni får ett härligt kalas med mycket roligheter D.S

  2. Tina: Sånt där dyker oftast upp nån gång då och då, beroende på hormonstatus och fullmånedito. Det är inte så att jag går omkring och toklängtar efter tvåsamhet eller är olycklig med att leva ensam. Jag är tillfreds med livet som det ser ut, även om det ibland vore skönt att dela närheten med någon. Det är nog en längtan de flesta ensamlevande har ibland, på samma vis som sammanboende kan längta efter ensamheten.

  3. Tina (din BTH kompis) Says:

    Hej igen!
    Som vanligt har du så många kloka ord och tankar. Visst är det så det fungerar. Det känns som att du faktiskt har hamnat rätt på den här utbildningen, eftersom du reflketera och har en kritisk inställning till det mesta. Jag hoppas att du tar det här på rätt sätt. Du ska veta att jag beundrar dig.
    Jag hoppas att söndagen blir bra för er, med kalas och allt.
    Kram
    Tina

  4. Innan du drömmer om den där Fanny- och Alexanderjulen tycker jag du ska titta på den filmen igen, lite noggrannare. Den borde kategoriseras som Norénskräckis…

    Jag hoppas intensivt att krupp växer bort, jag med. J hade anfall förra vintern (det här vill du inte höra, men sorry…) och han blev ju 9 i maj. Kanske klarar vi oss i år? Det är 13 månader sen han hade nåt senast, men det är ju precis en ny säsong på ingång… Till min lättnad har de iaf öppnat akuten på lasarettet igen, så vi har 8 minuter dit. Alternativet det år den var stängd nattetid, var Uppsala 45+ minuter bort. Skitväg, vilt, mörkt, vinter och kruppunge bredvid? Skullentetrodet. Men junior var skiträdd att behöva åka ambulans, det var kanske därför han inte fick nåt anfall efter novembervändan förra året? :p

  5. Tina: Tack. ♥ Söndagen blev väldigt bra.

    -ME-: Angående Fanny och Alexander-julen, jag har nog eg. bara sett de lyckliga scenerna. *S*

    Vad gäller kruppen – det har inte varit så farligt den här gången, ingen andnöd iaf även om det varit svårt emellanåt. Jag lyckades hålla hans panik borta genom att vara lugn och få honom att tänka på att andas (och säga att han lät som darth vader, då blev det plötsligt ”coolt” istället för skrämmande) och jag hade inte ens nån krupp-med hemma. Som tur är räckte det med ånga. Men det har hållit i sig i två nätter och ikväll blev han duktigt hes igen lagom till läggdags.😦

    Den enda gång vi åkt ambulans för kruppen var han så påverkad att han inte ens minns att han åkt ambulans. Då gick det från noll till blå läppar på mindre än 30 minuter och var rätt bråttom till han fick betapred och inhalator i ambulansen. Fy, det var jobbigt.😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: