Att promenera

med kryckor i snön är en utmaning.

Och när jag berättade för en god vän igår så fick jag lite uppsträckning. Att jag borde tänka mig för och inte gå så långt (som jag sa att vi tänkt) och spara mina axlar för de är ju rätt bra att ha när jag nu måste gå på kryckor i 6 veckor till.

Är jag bra på att göra sånt som är klokt? (Nä, svara inte på det…)

Men det var skönt. Det behövdes. Jag är så TRÖTT på att sitta inne med fotboja. Jag är rastlös och behöver röra mig. Så… Granntanten och jag gick dit vi skulle. Hon släpade med sig rullstolen, det gjorde hon. (♥)

Fast jag använde den inte.

Det var skönt att få komma ut, få se havet, få gå till piren (även om vi inte gick ända ut) och få luft, sällskap och endorfiner… När vi kom hem var jag hög. Fnittrig. Yr i skallen. Överdos av friskluft.

Nu några timmar senare så känns det förstås i axeln. Den ena. Men det var det värt. Verkligen. Jag tar det som en stor flicka och tänker inte gnälla ett enda dugg. Faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: