Onsdag… Mitt i veckan.

Efter alldeles för lite sömn blev jag väckt före sex idag. Liten prins var vaken. En timme före klockan ringer efter knappa tre timmars sömn är jag inte på mitt bästa humör kan jag säga. Iaf inte om det första jag hör är ”jag har ont i huvudet och tänker inte gå till skolan.”

Det är en sån period nu. Skoltrötthet. Kanske ett envist virus, kanske vaknar han med huvudvärk. Det gjorde jag en hel vecka före jag blev sjuk, för den delen. Men är man feberfri och inte har några andra symptom och mamman har hört det där skoltrött-klagandet femhundrafemtiofjorton gånger så köper mamman inte att det är sjukdom på gång.

Särskilt inte som han fått vara hemma en dag den här veckan redan. Man ska inte pressa lyckan för långt men det har inte små prinsar lärt sig ännu.

Somliga av oss slog sig till ro framför morgonbolibompa med en min av yttersta lidande men med ett svart hål istället för mage och för lite subtilitet för att begripa att ska man få en morsa att tro att man är sjuk ska man inte be om två mackor och en stor skål yoghurt för man håller på att dö den grymma svältdöden…

Somliga av oss hade knappt öppnat ett halvt öga men autopiloten är välinställd.

Det var examinationsseminarie idag. Vi skulle lyssnas på av fyra handledare som ska betygsätta våra svar, vår aktivitet och vår kunskap. Vi var indelade i förmiddags- och eftermiddagsgrupp och jag tillhörde lyckligtvis eftermiddagsgruppen, så när prinsen tvingat sin arma lekamen till skolan efter att ha bett om en tablett för att han skulle stå UT en hel dag i skolan med SÅ ont i skallen, så gick jag och vilade en stund.

(För övrigt berättade jag för liten prins att om man tar en tablett utan att ha ont så kommer den tabletten inte ha nåt att göra och ställa till med bus i kroppen. Om den inte hittar nåt ont att laga är det inte så bra, så därför ska man bara ta en tablett om man verkligen har ont nånstans… Han sa att nån tablett behövs inte, hans onda gick visst över när han fick dricka sin vitaminbrus…)

Lagom till examinationsseminariet började var jag på benen, tung i huvudet och svårstartad, men kaffe och peptalk i luren fick igång några hjärnceller till slut och förmiddagsgruppen var fokuserade, pålästa och svängde sig med en terminologi som fick mig att känna mindervärdeskomplex. Debatten var grym och väldigt intressant.

En kort lunch senare var det vår tur och jag hade skrivit ut alla frågor, förberedda med svar under i stolpform. Några frågor var luddiga, andra var invecklade men jag hade fått till ett svar på nästan allt och jag hoppas det räcker till ett G. Man ska vara aktiv och både delta i diskussionen och leda sin egen frågeställning på ett balanserat sätt, dessutom ska man då visa förståelse för kurslitteraturen.

Jag tyckte det gick bra, vi skötte oss utmärkt och var precis lika fokuserade, pålästa och med liknande terminologi som förmiddagsgruppen – vi har lärt oss massor på de här terminerna och det var många intressanta frågor vi diskuterade. Ett minus var dock tiden, fem minuter per fråga räcker inte för att ha en flytande debatt och flera frågor hade vi kunnat diskutera betydligt längre.

Efter flera timmars fokuserad tankeverksamhet kändes jag mest som en urvriden disktrasa, det är ansträngande att vara skärpt och fokuserad och veta att man blir granskad… Men då var det prinshämtardags och kvällsköret med matlagning och läxläsning på schemat. Sessan kom förbi lagom till middagen och umgicks lite, hon är piggare nu med penicillin i systemet men ännu inte återställd. Fluffet… krymper. Han står på kortison som smärtlindring nu och hela han är ett enda stort hunger och han ser lite insjunken ut i sitt vackra ansikte. Han är ingen ungdom men han är galet pigg och tycker att jag kan öppna godisskåpet för nu är HAN ju här?!

Han blir bortskämd nu. Att få veta att han har ett diskbråck och rejäla pålagringar har gjort… ont. Att inse att hans rygg är slut och att han har kroniska smärtor trots sitt glada sprattliga levnadslyckliga self har gjort mig än mer medveten om att tiden vi har våra älskade pälsansikten alltid är alltför kort.

Jag hoppas att han fungerar på kortisonet länge. Att det finns flera år med ett fluff kvar i relativ smärtfrihet. Han har för mycket liv i sig för att vara slut i ryggen.

Hundliv.. Att leva utan hund är tomt. Att ha fluffet på besök är både en tröst och en plåga, för saknaden efter den stora svarta vackra pärlan är… breathtaking. Han fattas mig så oerhört.

För övrigt så… Har jag slutat leva ”sockerfritt” nu. Jag har i en månads tid levt med LCHF-diet. I början gick det bra, jag tappade raskt 6 kg, det tog bara 1,5 vecka. Men sen stod det still. Efter ytterligare en vecka så hade jag inte tappat mer, utan gått upp ett halvkilo. Trots strikt kur. Då slutade jag med mjölkprodukter och blev ännu striktare (mjölk är kolhydratrikt) och räknade så jag inte hamnade över 30 gram kolhydrater/dag totalt. Efter en månad hade jag fortfarande inte gått ner något, så i måndags gav jag upp litegrann. Då har jag haft ont i magen i nästan två veckor av det fett man ska äta och jag inser att jag inte fungerar på en högfettsdiet. Heller.

Så nu… Avstår jag från potatis, ris och pasta. Men har tagit en fullkornsbrödskiva till frukost eller en tallrik havregröt till lunch. I övrigt så äter jag mina grönisar och mina proteiner men jag köper inte längre grädde, creme fraiche, smör, majonnäs.

Jag tänker inte kasta mig över godis, fikabröd, läsk eller glass. Men jag tänker heller inte ösa på med feta såser och extra smör eller fet smält ost på grönsakerna. Och fejsa det faktum att jag är som jag är, och det får duga.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: