Hjärtrusning, hjärtebarn…

Idag väcktes jag (04.22) före tuppen av liten prins som hade en hjärtrusning. Den satt i länge, nästan 1,5 timme den här gången. Det gjorde ont, och liten prins blev ledsen. När det inte ville gå över fick han nästan panik, och jag fick lugna och hålla handen försiktigt på hjärtat, han känner sig tryggare då.

Jag räknade hjärtslagen medan jag tittade på klockan i taket. 230 slag i minuten. Det är 4 slag i sekunden. Hjärtat pickade som en skrämd fågel och litet hjärtegryn fick ångest. Tänk om det spricker och tänk om det stannar? Han kunde inte ligga ner, han behövde sitta upp. Men han kunde inte stå, benen var för vingliga och det stack i armarna och benen. Att känna det gjorde att han blev rädd. Varför kändes det så? Kommer han dö?

Jag kunde lugna honom och vi lyssnade lite på en ljudbok, det fick honom att fokusera på något annat och när det väl var över kunde vi slumra litegrann. Eller iaf han, jag hade lite svårare att återgå till sömn och vila fast jag bara sovit nån timme.

Innan klockan ringde var vi uppe, för somna om gick inte för liten prins heller, han brukar bli rastlös efter sina hjärtrusningar och så också idag. Kvart i sju var frukosten serverad och barnkanalen igång. Halv åtta var han klar, tänderna borstade och kläderna på. Tio i åtta ville han gå till skolan för att få en längre rast.

Han fick gå fast jag helst hade velat hålla honom hemma. Jag vill linda in i bomull och beskydda. Men han var inställd på att gå till skolan och borta var gårdagseftermiddagens krämpor som kanske möjligen kunde kännas efter så han fick vara hemma… (Såna brukar han ha med jämna mellanrum, när han är trött och särskilt när han kommer från pappavecka. Försöka går ju alltid.)

Jag kan förstås inte linda in i bomull och beskydda liten prins från livet och allt vad det innebär. Men jag kan ringa barnmottagningen och boka ny tid för koll av litet hjärta, det kan jag. Och jag kunde ringa skolsyster och berätta vad som hänt så hon kunde be läraren att hålla ett öga på prinsen idag.

Och jag kan pyssla om lite extra i eftermiddag när skolan är slut. Skämma bort. Det får man.

Det ska jag.

Annonser

3 svar to “Hjärtrusning, hjärtebarn…”

  1. Hej!
    Stackars barn! Det måste var hemskt när det händer. Jag kan riktigt förstå den ångesten som drabbar honom. Dessutom förstår jag dina känslor. Jag hade också velat linda in barnet i bomull, för att det inte skulle hända något otäckt. Skönt att ni vet att det inte är farligt, men det kan kännas hemskt ändå. Starkt av honom att han ville gå till skolan som vanligt.
    Ni finns i mina tankar… ❤
    Kram
    Tina
    P.S Cecilia Vennerstens sång är verkligen vacker. Den säger så mycket… D.S

  2. Tina – tack för fina ord… Ja, precis när det pågår är det jobbigt för honom och när det slutat är det jobbigast för mig. Han är ”som vanligt” när det väl gått över. Och ja… Cecilia Vennerstens sång är ”hans” sång… eller ”vår” sång. Det vackraste är kärleken till sina barn. Tycker jag.

  3. Absolut! Den sången är faktiskt våra barns sång också. Jag sjöng den för dem alla tre på deras barndop. Den är verkligen underbar. Barnen ger en mening med livet. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dem. Jag tror det är därför som man blir så orolig för dem, så fort det händer något.

    Kram

    Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: