Upp som en sol…

ner med en fläskläpp, eller hur var det?

Vi hade en workshop idag. Det var, trots låga förväntningar, riktigt kul. Inte så ”svårt” men så tror jag, för den delen, att vi kommit en bra bit på väg nu. Sånt vi tyckte var skitsvårt för ett år sen är numera vardagsmat och vi svänger oss med uttryck och uppfattningar i gruppen som en utomstående skulle ha svårt att hänga med i…

Högskolevärlden är verkligen en egen värld.

Även om workshopen var bra, och bitvis rolig, så landade en insikt som ett ton tegelsten i skallen. Det PM vi ska skriva, som i sig inte kändes särskilt betungande, visade sig vara liiite mer omfattande än jag först trodde. Men efter dagens WS så vet vi ju hur ett bra eller mindre bra sådant ser ut, så vi vispar väl till det lite på en höft…

Senast fredag ska det vara inne och om jag får som jag vill så blir själva projektet riktigt jävla intressant – så håll tummarna nu för att det blir som jag vill. Blir det INTE som jag vill är jag tillbaka på ruta ett och kommer famla i blindo ytterligare en halv dag eller så…

För övrigt så har jag varit riktigt surmuppig idag. Grinig och tvär. Jag skärpte till mig lite på workshopen, förstås. Men strax innan och strax efter var jag väl inte jordens gladaste bunny – men lite ”mor i skutan” fixade skrattkramp och mitt i den skrattkrampen fick jag en röst i örat som väl alltid får mig på gott humör…

Mer sånt åt ullhåriga tanter!

Sen… ringde prinsens hjärtläkare och vi pratade lite om förra veckans hjärtrusning. Vi kom fram till ungefär samma sak, att blir det lika långvarigt och mer frekvent så ska vi åtgärda, men kommer det med ett kvartals mellanrum så är det inget att ens fundera på att behandla. Däremot ska de få in en liten fiffig manick som man kan låna hem, som mäter ett ekg på plats, under pågående rusning och då ska man helt enkelt sätta tummarna på två elektroder och trycka på en knapp, så registreras rusningen. Storlek som ett gameboy ungefär.

Och med en knapptryckning så skickas ekg’t till hjärtmottagningen och kan laddas ner på en dator och läkaren kan, antingen i realtid eller dagen efter, titta på det.

När de får in en sån manick ska vi kanske få låna den, förutsatt att vi kan förutsäga när det kan komma en rusning… (Man kan få låna dem upp till tre veckor i taget.) För problemet är ju att fånga pågående hjärtrusning på ett ekg, de brukar sällan hålla på längre än 20-30 min, endast nu senast som den varade så länge som 1,5 timme. Mycket bättre än långtidsregistrering som är obekväm och dessutom inte kan pricka in en rusning med säkerhet, då de inte är särskilt regelbundna.

Sen… flöt resten av dagen på, bara. Med ett avbrott för ”Hesa Fredrik” som gav mig flashbacks till finaste pärlan som ylade ikapp varenda gång… Det var som en kniv som vreds om, så fattades han mig. Jag grät en skvätt och längtade honom tillbaka. Att förlora en hund är som att förlora en familjemedlem… Att förlora finaste pärlan var som att förlora en bit av hjärtat. Älskade hund.


Nu har du inte ont längre, min finaste…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: