Jag är kär. Klockarkär.

Och jag har varit det ett bra tag. Hans ögon får mig verkligen att smälta. Hans utseende får mig knäsvag. Hans bakgrund får mitt hjärta att blöda.

Jag vill ha honom. Verkligen vill. Jag tror han vill ha mig med, eller rättare sagt… Han vill nog ha vem som helst som ger honom lite kärlek. Han ger tusenfalt igen. Kärlek har han i överflöd, svartsjuk är han nog inte heller.

Just nu sitter han inlåst. Han har varit i buren ungefär ett år, lite drygt. Några permissioner har han varit på men de har slutat med att han åkt in igen. Det gör inget, jag hade kunnat få ordning på honom, det vet jag. Det är min grej, liksom.

Men.

Han ska inte bo med barn. Han är nog inte farlig för barn, men kravet är att han inte bor med barn.

Såhär ser han ut, han som har bruna ögon som får mig knäsvag:

Visst är han vacker?

Men nej, jag ska inte förbarma mig över honom, jag ska inte ringa på honom och jag ska inte, inte, inte ha någon hund nu. Det vet jag med mitt förnuft, och jag har tusen skäl till det. Dessutom får han som sagt inte bo med barn.

Det tror jag iofs inte beror på att han är ”farlig” på något sätt. Jag tror han är en ganska stabil kille med gott temperament.

Jag tror att det beror på att han är en blandning av två krävande raser, han är stor och bufflig och han har nog inte lärt sig visa hänsyn. Och att de som köper hund på hundstallet gör det med hjärtat och med en enorm empati men kanske med mindre kunskap… så det är nog för att skydda honom från att få ett hem men komma tillbaka efter tre månader för att han ”knuffar omkull barnen” eller så.

Jag tänker mig Pärlan som 15-månaders unghund i en bur på hundstallet, han hade troligen också fått stämpeln ”kan ej bo med barn” trots sitt goda hjärta, pga energin en hund av den kalibern har. Jag tror att ”Mr Brown Eyes” har ett väldigt starkt psyke som dels bor i stressig hundstallsmiljö, dels har flera olika personer som rastar honom kortare turer varje dag, dels träffar (troligen) doggy walkare med allt vad det innebär av ”nya möten” och dessutom, utanpå det, faktiskt tar emot träning och förändras till det bättre…

Han är nog förmodligen en rejält bra hund. Som kräver en stor kunskap och ett stort engagemang från sin blivande ägare, där varje promenad inte bara är en promenad utan ett träningstillfälle från början till slut, där livet inomhus innebär att skapa regler för just inomhusboende. När han kommer ”hem” så kommer det ta honom minst sex månader att acklimatisera sig i hemmiljö och få rutiner en vanlig hushund får, eftersom man inte vet något om hans bakgrund.

Det är troligen ganska vanligt att sätta ”kan ej bo med barn” på hanhundar av staffe-typ dessutom. Nån sorts helgardering.

Men det är bara ett av skälen till att jag inte ringer på honom. Det vore inte rättvist varken mot honom eller liten prins.

Det finns tusen skäl till. Ekonomin är ett, jag vill inte oroa mig för att inte ha pengar till hundmat eller plötsligt veterinärbesök i slutet av månaden, jag vill inte ligga sömnlös över att ha behövt fatta beslut som innebär liv eller död pga att jag inte kan ta mig till veterinären, varken för att jag har bil eller pengar till det.

Jag vill inte igen vara så ekonomiskt utsatt bara för glädjen i att ha en fin hund – han förtjänar någon som har kunskapen att hantera den han är OCH råd att ge honom det han behöver, när han behöver det.

Ibland är kärlek inte nog.

Dessutom har jag inte tiden nu när jag pluggar, och sen hoppas jag på ett jobb och då lär jag inte ha tid heller inom två år. Är det då rättvist? Nej.

Och när jag väl har jobb vill jag kunna spara pengar på hög, pengar är så viktigt för mig… och resa. Jag vill kunna resa till Rom eller London en helg, till solen en vecka på vintern med liten prins, ha råd att åka på sommarsemester, hyra en stuga eller hotellrum… Kunna ha bil. Sånt där som folk tar för givet.

Sånt som jag inte har upplevt nästan alls. Nånsin.

Det drömmer jag om hetare än jag drömmer om att ha en hund hur fin han än är.

Men det gör ont att inse att mitt förnuft har vunnit över mitt hjärta. Än en gång. Det får mig att känna mig gammal.

Och att hjärtat är inlåst och nyckeln bortkastad.

4 svar to “Jag är kär. Klockarkär.”

  1. Hur gammal är han? Och hur snabbt, när du börjar jobba, måste du åka till Rom? EGENTLIGEN?

  2. Christopher Says:

    Jättefin bild onekligen! Jag förstår att du gick en match mellan ”vill ha” och ”behöver”…

  3. anna Maria Gustafsson Says:

    Jättefin hund. Men du tänker rätt, för allas skull. Han kommer hitta ett fint hem, för det finns fler som du!

  4. Mimmi – han är 1,5 år. Och hur snabbt? Rom spelar egentligen ingen roll. Men ATT kunna åka NÅNSTANS kan inte ske fort nog…

    Christopher – ja, visst är han ljuvlig. Ögonen…

    Anna Maria – Självklart finns det fler som jag och nu vill jag försöka nå det jag aldrig haft, hundar har jag haft sen jag var arton år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: