Jubel och fröjd!

Jag är fri.

Fri från fotbojan. Fri från kryckor. Mitt aircast lämnade jag på sjukhuset och tog på mig den medtagna högerdojan och det kändes… konstigt. För första gången på 18 veckor hade jag på mig en vanlig sko på högerfoten. Jag gick ut därifrån och belastade lika mycket på båda fötterna.

Okej, det var inte helt hundra läkt. Men ortopeden såg min vånda när jag såg röntgenbilden och han sa att det var bra nog för att kunna kasta aircast och vara utan kryckor. OM jag är försiktig och tar det lugnt i början. Jag lovade. Just då hade jag kunnat lova att gå på händerna i en månad bara jag slapp aircast och kryckor.

Jag gick till bussen och jag gick till fritids från bussen och jag gick hem. När jag kom hem hade jag kramp i foten som inte använts på 18 veckor och på ett sätt var det skönt… att det gör lite ont. För då begriper jag vikten av att ta det lugnt. Kanske.

Det kommer nog ta tid att bli helt bra. Att kunna gå en mil på 1,5 timme igen. Men det gör inget.

Jag är fri. Jag kan gå på båda mina fötter utan kryckor.

Det är helt otroligt så skönt det känns.

3 svar to “Jubel och fröjd!”

  1. Tina (din BTH kompis) Says:

    Hej!
    Vad skönt att du slapp fri och kunde använda skor igen.🙂 Jag blir så glad för din skull, eftersom jag har lidit med dig. Var nu rädd om foten.
    Kram
    Tina

  2. Man kan alltså säga att du numer har båda fötterna på jorden😉

    *saknarochkramashårtochlänge* ♥

  3. Tina – tack! Jag är rädd om den, verkligen.🙂

    U – Ja, om jag nu nånsin haft det?😆 *saknarocksåmassor*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: