Obstinat.

Det har jag varit idag. Obstinat och obstruktiv. Men den enda jag obstruerat är -self-.

Jag skrev ner nåt jag jobbade på. Och skulle spara. Men ”kryssade ner” dokumentet i nån form av hjärnsläpp. Två sidor översatt sammanfattning gick åt helvete. Jag som tyckte jag hade fått till det så bra.

Och jag vet, hade jag berättat detta för en viss god vän så hade jag fått höra: ”Men då har du chansen att göra om den bättre – se det som en repetition för det sitter kvar i ditt huvud, nu kan du formulera om det.”

Men nej, jag kände inte för att höra det. Så jag sa inget, jag bara svor över klantigheten.

Efter det har det varit stört omöjligt att göra om det. Hur mycket bättre jag än hade kunnat skriva, så blev det inte skrivet. Det blev ”öppna för sessan som skulle hämta nåt” och ”äta lunch” och ”ta en liten paus” och ”surfa lite på nätet” och ”prata lite med pluggkompisen” (Dock utan att ”erkänna” vad jag gjort – jag var så sur på mig själv att jag inte orkade berätta) osv, osv…

Och så drabbades jag av måndagsblues. Det blev jättesynd om mig och ingen hade jag som tröstade. Sen pratade jag lite på msn och fick lite tröst (fast jag inte sa vad jag gjort då heller för det är så JÄVLA klantigt) .

Jag har inte berättat för nån hur jävla klantig jag kan vara. Det behövs iofs inte, för de som känner mig vet redan.

Och så gick jag med granntanten. En kort promenad och en lång pratstund. Love it! ♥

Sen… fick jag inte heller nåt gjort. Jag uppdaterade laptopen. Och viruskollade den. Ja, jättenödvändigt. Precis just då. Sen pratade jag lite i telefon. Med nån som jag nämnde ovan, som jag heller inte sa nåt till.

Vi pratade istället om… tja. Motion, träning, mat, kost, promenader, trasiga fotjävlar och sånt. Vi är så kloka att hälften vore nog. Somliga är mer kloka än andra. Särskilt jag.

Och nu. Är jag kinkig och tror att imorgon är det en annan dag. För solen har gått upp hittills och kommer nog göra det imorgon också. Särskilt som vi lever på en sån trygg plats som aldrig kan drabbas av varken tsunamis, härdsmältor, vulkanutbrott, jordbävningar, missilregn eller senapsgas. Aldrig, I tell’ya.

Imorgon är det tisdag och tisdagar är ju mina favoritdagar.

Förmodligen är jag mindre kinkig då. Eller jag kanske borde skriva förhoppningsvis. För då jävlar ska jag göra om det jag gjort en gång i dag redan. Och lite till.

Det ser jag fram emot.

 

2 svar to “Obstinat.”

  1. Det SUGER när man tappar bort första versionen. Fet jävla elefantballe suger det! Det blir ALDRIG lika bra. Faktiskt.

    Jag skrev en tenta en gång för hundra år sen och den var fem sidor lång om teaterhistoria och när jag var klar så gick strömmen i hela huset för att hantverkarna borrat i nån huvudledning. Enda kommentaren jag fick var ett spydigt ”har du lärt dig automatspara nu?”. Jag borde låtit honom äta borrmaskin. Med fördel fortfarande fastborrad i huvudkabeln…

  2. Mimmi – EXAKT så känns det. Man vill bara vråla och sparka på något och den som säger något om det sen vill man helst halalslakta. Eh. Ja.

    Jag hade inte HELLER sparat, och jo jag VET att man ska. Och jag stängde själv ner skiten, i nån form av hjärnsläpp. Istället för att spara. Så jag var lite kinkig igår, minst sagt. Och ville inte höra någon uppmuntran alls.

    Idag känns det bättre även om det ännu är surt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: