Rastlös.

Ja, jag.

Jag är rastlös och frustrerad och jag vill så mycket som jag inte kan. Just nu är jag rätt kinkig över det faktum att min fot bestämt sig för att den behöver mer tid än jag vill ge den. För jag vill ut och gå i solskenet, jag hade älskat att ta en runda i skogen idag, snabbt och länge.

Men den gör ont. Det är inte träningsvärk. Utan nåt annat. Senor och leder och bindväv och annat bös därinne som bestämt sig för att bråka när jag belastar den. Iofs förstår jag orsaken bakom – att ha varit instängd och obelastad i 18 veckor i en luftdämpad plastpjäxa gör att den glömt hur man används.

Och nu går jag på foten hela tiden. Inomhus. Till och från ICA. Runt kvarteret  med gammal hund. Och små kortare promenader på kvällarna med granntanten. Det är mycket belastning på en gång för en fot som inte är van att användas.

Så ibland kvider jag inför tanken att ens ta på mig en sko. Trots att jag har relativt bra vinterskor (ecco mockakängor) som passar en frisk fot väldigt väl. Jag provade att gå i mina crocs. Det var nästan värre för de gav ingen stabilitet alls och jag fick spänna foten för att de skulle vara kvar på.

Och det här gör mig så galet rastlös. Jag VILL så mycket nu när jag är av med aircast och kryckor. Troligen, om man inte hade varit så förbannat envis, hade man behövt kryckor några veckor till. Eller så. Jag tror jag förträngde att ortopeden sa att det kunde vara så att det möjligen vore bra att använda dem om det kändes instabilt eller jag fick ont eller så. Så jag låtsas inte om något utan går korta rundor utan.

Men solen skiner. Det är ljuvligt promenadväder. Och jag behöver, verkligen behöver, promenera. Långt, snabbt och länge.

För att fånga lite endorfiner. Göra mig av med lite rastlöshet. Ladda mig en prozac. Få lite frid och ro i min rastlösa själ.

(Gå en kort promenad och sätt dig på en bänk och mata lite duvor, fick jag höra idag. Jag ville skrika. Högt. Men på något vis så tror jag att den kommentaren ändå kom från en förståelse för hur otroligt galet svårt det är för mig att ta det lugnt. Låta det ta tid.)

Jag är så galet, sjukt, vidrigt rastlös.

Och Adele är så vansinnigt bra.

 

3 svar to “Rastlös.”

  1. Hej!
    Jag kan verkligen förstå din rastlöshet. Det måste vara jobbigt att inte kunna röra sig obehindrat. Du kanske kan räfsa lite löv eller påta med något annat? Det är ingen full ersättning för långpromenader, men du kommer i alla fall ut. Jag tänker på dig vännen…
    Kram
    Tina

  2. Tina – tack. Jag gör lite av varje, och blir säkert bättre dag för dag. =)

  3. Det är jag helt övertygad om!🙂 Ta det bara lugnt så att du kan gå så mycket du vill sedan.
    // Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: