Saknad…

Idag skulle älskade finaste pärlan ha blivit 9 år…

Men det är snart ett halvår sen han gick över regnbågsbron. Det är snart ett halvår av saknad, somliga dagar känns värre än andra. Ibland värker det av hundlängtan, ibland är det helt klart att pärlan var den sista…

Men när Casa Milou blir invaderat av fyrfota hårbollar så är det en sak som är säker – att ha hund är en del av mig, av min person, av min livsstil om man så vill. Jag hade besök av en stor ståtlig pälsfällare för nån vecka sen och glädjen i att snubbla över ett hundas igen var… stor. (Fluffet går inte att snubbla över, han är för snabb undan, haha!)

Fluffet förgyller också mina dagar nu och då. Han är… fluffig. Och jag skämmer bort honom något kopiöst sen vi fick veta att han är slut i ryggen och måste gå på starka smärtstillande resten av livet… Men han är inte en hund av min typ, han är för… fluffig.

Jag saknar det stadiga, det trygga, det muskulösa kraftpaketet som fanns i pärlan. Min fina. Min stadiga lugna godmodiga kärleksklump…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han fattas mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: