Åldersfixering och kroppsnoja…

Jag har haft ett blogginlägg på gång ett tag, det har sakta formulerats inuti och nuddat ytan emellanåt, påmint om att det finns där och vill ut.

Idag kanske är en bra dag för det.

Jag har en kroppsnoja. Och jag börjar få en släng av åldersfixering. Och jag är inte riktigt nöjd med det. Jag är inte heller nöjd med att min självbild och min spegelbild ser olika ut.

Vad menar jag med det? Jo. Jag har en bild av mig själv som inte överensstämmer med spegelbilden. Jag vill se mig som en yngre jag, mer opåverkad av ålder… och annat. Och det ansikte jag möter i spegeln är ett som jag inte trivs med, för huden börjar förändras. Jag har fått rynkor.

Samtidigt så skäms jag över att jag är så ytlig. Över att det faktiskt spelar en roll. Jag ÄR inte 25 längre. Jag är inte rynkfri och slank. När jag var det så trivdes jag inte med den jag var då heller. Alltid detta missnöje med -self- och utseende och kroppsform.

Varför inte bara acceptera det faktum att jag levt i halva mitt liv och troligen mer ändå? Varför inte bara acceptera det faktum att jag faktiskt är en medelålders kvinna, som dessutom slogs mot en drake (och vann)?

Varför inte acceptera att det jag ser när jag möter mig själv, är en relativt frisk (nåja) medelålders kvinna som har fått tre barn? Jag är så ambivalent. Jag borde inte skämmas för den jag är, mitt fysiska jag. Jag borde kunna acceptera det och inte försöka skjuta ifrån mig att jag åldras.

Vems är idealen av ungdom och skönhet jag jämför mig med, egentligen? Är det mina ideal eller är det det omgivande samhällets? Enligt vems standard jämför jag mig med – min egen eller det västerländska (patriarkala?) samhället som säger, viskar, skriker, ropar från löpsedlar och reklam, från trender och mode att jag INTE DUGER utan botox, skönhetsoperationer, magsäcksdito eller lyft av bröst, rumpa och ögonlock?

Varför är vi så fixerade vid ungdom i vårt moderna samhälle?

För samhället är oerhört utseendefixerat. Allt går ut på att hålla sig i trim, att åldras utan att det syns. Vi ska köpa svindyra ansiktskrämer, göra lika dyra ansiktsbehandlingar och vi ska äta antioxidanter, live food och organiskt – allt med samma budskap: ”Håll dig ung, för annars duger du inte.”

Varför är det så svårt att tänka annorlunda, att våga gå emot strömmen, våga åldras utan panik och utan den där känslan att man inte duger, är inte lika mycket värd, är inte lika attraktiv längre?

Varför ska man vara så rädd för att åldras?

Vad är det som är så hemskt med det? Vi kommer alla åldras – även de som är persikokindade unga och vackra nu, alla släta smala vackra 25åringar som ler mot oss från varenda löpsedel och i varenda reklam… Varför ska jag döma mig med andras ögon än mina egna?

Varför duger det inte bara att leva väl, äta sunt och röra på sig tillräckligt – egentligen?

Och nej, jag vet – det är inte bara jag som tänker såhär. Det är inte en genusfråga heller. Vi är nog alla mer eller mindre påverkade av den här… medelålderskrisen (?) som kommer när vi upptäcker att kroppen faktiskt åldras på ett sätt som vi inte vill kännas vid.

När självbild och spegelbild inte stämmer överens.

Ett svar to “Åldersfixering och kroppsnoja…”

  1. Tina (din BTH kompis) Says:

    Hej!
    Du har verkligen rätt… Jag känner verkligen igen det här. Det är så tråkigt att vi kvinnor får skuldkänslor för att vi åldras. Det här inlägget var huvudet på spiken.
    Kram❤
    // Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: