Om fattigdom…

Det existerar inte ”fattigdom” i Sverige. Nej, i Sverige har alla det bra och de som inte har det bra måste ha det så för att vilja göra det bättre… Hade alla haft det bra hade ingen velat ha det bättre.

Eller nä. Så är det ju inte. Inte i min värld, iaf.

I min värld har människor en drivkraft, en vilja och en motivation att ta sig fram. Inte alla, hela tiden. Men de flesta och större delen av tiden. De som jag upplever tydligast har tappat viljan och drivkraften är sena åttiotalister och nittiotalisterna. Generationen som förväntar sig att få allt serverat och att allt ska vara ”kul”.

Är det inte kul så vill de inte göra nåt. Och vems fel är det? Statens, samhällets eller socialdemokraternas? Eller är det helt enkelt ett föräldraansvar, att vi skämmer bort och curlar våra ungar för mycket, vi som är födda från sent femtiotal och framåt?

Vi skapar små lata monster som bara vill ha. Och nej, det gäller inte alla det heller.

Men för att återgå till fattigdom och ”myten” om det fattiga barnet… Vi har ju de senaste åren fått höra att det inte existerar nån barnfattigdom och att det beror på det allena saliggörande, underkuren för löntagare och faktiskt det närmaste frälsningen man kan komma, det är ”abra kadabra jobbskatteavdrag” som är den magiska formeln för allt gott som skett i landet sen sossarna försvann…

Är det så enkelt? Skullentetrodeva?

För de som är fattiga i Sverige är de som det trampas hårdast på i landet lättlurad… Det är långtidssjuka och arbetslösa. De har inget jobb så de kan inte få något jobbskatteavadrag. Tänktentepådeva?

Men visstja, det kan ju inte vara rättvist för alla och egentligen så är de långtidssjuka ju bara kverulanter och simulanter som borde fatta att de inte ska gå och känna efter så jävla mycket. Och de arbetslösa, då? Jamen sänk a-kassan, ge dem tre månader bara, så kommer motivationen att hitta ett jobb öka…

För jobb finns det ju så gott om. Eller nä, kanske inte, för det är ju så dyrt att anställa folk i Sverige idag. Bättre ta bort LAS då, och sänka arbetsgivaravgiften så det ska löna sig att ha anställda? Och urholka anställningsskyddet så folk blir mer rädda om jobben de får och inte så jävla känsliga för arbetsvillkoren, vetja.

Och även långtidssjuka och arbetslösa har barn. Som då blir dubbelt bestraffade, dels har de en förälder som kanske mår fysiskt dåligt eller psykiskt, eller både och. För är man långtidssjuk i Sverige idag är man inget värd och ”alla” vet ju att man fuskar, och man ska helst ”sättas dit” så att ”det inte slösas med våra skattepengar”… De där skattekronorna som finns kvar när jobbskatteavdraget är subventionerat.

Så att de som har jobb kan se ner på dem som inte har det och tänka ”jävla bidragstagare”.

Rädda barnen skriver att barnfattigdomen ökar i Sverige idag. För mig är det inte konstigt, och för mig är det en reell värld. Jag lever och har levt på existensminimum och däromkring så länge att jag inte vet någon annan verklighet – att vända på kronorna har blivit ett sätt att leva.

Och ja, jag tar det personligt när jag får höra att det bara är bra, för då finns ett incitament att få det bättre. Newsflash – jag har aldrig varit samhällsparasit av fri jävla vilja, det har jag varit på grund av kronisk sjukdom. En sjukdom som inte försvunnit bara för att vi fått en blå regering. Och jag har jobbat när jag har kunnat, jag har periodvis haft både två och tre jobb samtidigt.

Men de som aldrig varit där, som aldrig haft den där kroniska sjukdomen som suger must och ork ur en, de som bara varit sjuka ett fåtal dagar i sitt liv eller knappt ens det… Har ingen aning om hur det är. Inte den blekaste. Och förmodligen går det inte att sätta sig in i det heller med mindre än empirisk erfarenhet.

Men så länge vi blundar för verkligheten för ett fåtal och fortsätter kasta magiska trollformler kring oss (abra kadabra jobbskatteavdrag) så länge kommer fattigdom att existera. Och där det existerar fattigdom existerar det fattiga barn som haft oturen att födas till föräldrar med kroniska sjukdomar, långtidsarbetslösa eller bara kroniskt lata (det är ungefär samma sak).

Fast det skulle gå. Den existerande barnfattigdomen skulle kunna lösas enligt sociologiprofessor Tapio Salonen.

Men det skapar ju inte en vilja att få det bättre hos de fattiga. Då bara nöjer ”de” sig med sina ”bidrag” och tar sig därför inte för något utan blir bara försörjda av staten…

För det är så bekvämt och man har det så bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: