Tuesday, tuesday…

(Ja, vad fan ska man ha som rubrik, då?)

Det blev lite gjort idag. Jag skrev väl tre ord och omformulerade en mening, eller så. Och så läste jag vårt manus för ett par offer i form av granntanten och hennes fjortis, de var snälla nog att stå ut. (Love you!)

Vårt excellenta arbete (fyfan vad bra det är!) tog 20 minuter att läsa, och vi har 10 minuter att göra det på. Sa en handledare. En annan hade sagt att tiden inte spelar nån roll utan innehållet. En tredje sa ”tio minuter är LÅNG tid, man måste tänka efter om man har så mycket intressant att säga” (gissa vem som har den handledaren?) och tja, vi gör väl som vi brukar – kör på känn.

Medan jag satt där och knypplade lite ord och stammade mig igenom manuset så damp det ner ett brev i lådan. Från sjukhuset. Jag är kallad på ultraljud av hjärtat som eftersläng efter mitt arbets-ekg jag gjorde för en tid sedan.

Första tanken var om sten/ishjärtan ger utslag på ultraljud? Andra tanken var att de nog iaf ser taggtråden.

Förmodligen vill de bara utesluta fysiska fel på det. Att det fungerar, även om det är ogenomträngligt. Men jag är galet less på sjukhus nu, jag ska till ortoped och röntgen den första juni, den sjunde ska jag göra detta. Låt mig slippa?

Jag ångrar att jag inte tog tillvara alla de år jag levde relativt utan krämpor, faktiskt. Att bli gammal är inte roligt. Eller ÄLDRE, då. Om man ska vara petnoga. När kroppen hittar på jävelskap bara för att den kan, när man inte längre kan lita på att den fungerar som den alltid fungerat…

Man tar så för givet att den bara ska fungera, fast man många gånger inte ger den en vettig chans. Och när man väl insett att den bör få den där vettiga chansen har den redan börjat fallera. Eller ja, jag har iofs alltid rört på mig mycket och tränat regelbundet… Men hade jag varit nitisk så hade det tagit längre tid att rasa…

(Så lyssna nu, barn: Ät vettigt. Rör på er. Sov ordentligt. Följ rutiner. Då mår kroppen bäst och ger er mer glädje än ni begriper förrän det är för sent.)

Förutom det, då… Så skulle jag bjuda pluggkompisen M på lunch idag. Hon kallade mig ondskefull? Mig?

Jag som bara ville fylla på all den magi som vi gör av med. Otack är världens lön. Jag säger då det. Vem skulle seriöst motstå något så läckert som detta:



(Den som äter enhörning sägs leva för evigt. Men bara till hälften. Frågan är då – är inte ett halvt liv i evighet bättre än ett helt liv i några decennier?)

Och nu ska jag göra något nyttigare. Eller så. Städa, kanske?

Det är fullmåne. Jag bara säger det. Så ni vet.

Ett svar to “Tuesday, tuesday…”

  1. Granntanten Says:

    Hjälper gärna om jag kan! Det vet du. Love you to❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: