Baksmälla?

Eller är det efterdyningarna efter en intensiv period av plugg avslutad med en kamp mot klockan när deadline tickade sig närmare? I kombination med sorgen över det ofattbara i Norge, där så många liv spilldes och tragedin inte är greppbar?

I vilket fall som helst är jag dämpad idag. Låg, trött, slut och förbi.

Den där närvaron och det aktiva medvetandet som alltid finns när liten prins är hemma, har lagt sig. Jag känner mig bakfull, trött och seg i både hjärnan och kroppen. Konstigt, eftersom kroppen varit oerhört nedprioriterad ur motionssynpunkt sen vi kom från Stockholm.

En skogspromenad lite senare idag kommer nog göra susen, skogen och havet är utmärkta för att kanalisera melankoli, svårmod och andra känslostämningar. Men först ska jag röja lite i kaoset, göra fint, rent och fräscht. Så jag kan njuta lite av min barnfria tid – också.

Hör’ ich das Liedchen klingen,
Das einst die Liebste sang,
So will mir die Brust zerspringen
 wildem Schmerzendrang.

Es treibt mich ein dunkles Sehnen
Hinauf zur Waldeshöh’,
Dort löst sich auf in Tränen
Mein übergroßes Weh’.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: