Socialisering!

Idag har jag varit ledig.

Jag har inte gjort så mycket av det, vi inledde morgonen med en promenad som blivit en vana sen prinsen började skolan. Tyvärr fick vi avsluta den i förtid då litet fluff började halta och trots att han strax efter brottades med nerblåsta tallgrenar stora som julgranar så kändes det bäst att inte anstränga honom för mycket.

Sen skulle jag ha lunchdejt med sessan. Den frös inne, och vi sköt upp den till ett tillfälle då liten prins också kan vara med. Men jag hängde inte läpp för det, utan hade bestämt med en granne att vi skulle fika när våra grabbar kom från skolan. Mycket riktigt kom båda grabbarna hit först, och blev glatt överraskade av fikaplanen.

(Däremot gjorde jag ett rejält avsteg från min nolltolerans mot kolhydrater, men det var värt varenda smula.)

Trevligt hade vi, och kaffedrickandet och världsproblemslösning fortsatte långt efter att grabbarna käkat färdigt och dragit vidare på äventyr – det var klockan som återförde oss till verkligheten då båda två har hungriga ungar att mätta sådär framåt fyra, halv fem. Prinsen fick pannkakor, det är ju måndag. Mamman käkade nåt nyttigare, en egenkomponerad ratatouille och några kvarblivna nötfärsbiffar sen igår. Smaskens!

Eftersom kroppen inte riktigt har velat vara med i ett par veckor utan gjort ont-ont-ont, så tvingade jag med mig GT och min gudson ut på en promenad efter maten – motion är medicin. Det var skönt och även om vi inte gick lika långt som vi brukar så fick vi iaf lite motion.

Prinsen var kvar hemma på gården och lekte med alla grannungar, han hade nyckel i fickan och mobiltelefon i den andra. Det gick bra, men när mamman skulle fiska in en skitig prinsunge så rann sinnet över på honom. Han skulle -minsann- inte gå in.

Så mamman tog en sparkcykel i ena handen och en prinsunge i andra och marscherade hem, jag diskuterar inte såna saker med skitsura småpojkar offentligt och därmed jämnt. Den skitsura småpojken bröt ihop i tårar för det hade varit lä-hä-hä-äskigt att vara ensam hemma (*host*Bullshit*host*) och när mamman genomskådade hans trött-skylla ifrån sig-humör och parkerade honom i duschen var jag världens värsta mamma i hela världen.

Det tog en minut så sjöng han därinne. Duschen har en fantastisk förmåga att spola bort hans trötthumör. En liten skål yoghurt senare och det var godnatt. Då var jag världens bästa mamma igen.

Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis med mindre värk i den gamla kroppen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: