Att hoppa från djupt vatten…

Känns det som att jag gör nu…

Det har varit några turbulenta dagar här, både praktiskt och känslomässigt. Jag har pratat med vänner och jag har funderat både fram och baklänges och bestämt mig. Något som jag delat med mina facebookvänner och som nu kommer i pränt här på bloggen.

Det kommer flytta in en fyrbening i Casa Milou på tisdag.

”Min” gamla uppfödare ringde mig i början på veckan och vi pratade hund, hund och livet och hund och livet om vartannat. I två timmar pratade vi och när vi närmade oss slutet sa hon: ”förresten, det är såhär att jag har en hund som kommer tillbaks till mig ganska snart, är du intresserad?”

Jag sa att nej, det är jag egentligen inte, jag har inte råd att ha hund nu. Och ungefär tusen andra orsaker till varför inte. Men vi bestämde att jag snart skulle komma och hälsa på henne, och bara prata hund och umgås för gamla tiders skull. Det lovade jag, och jag sa ”helt förutsättningslöst”. Hon sa: ”ja, självklart.”

Men redan någon dag senare ringer hon igen och säger: ”Jo, det har hänt något.” Och det som hände innebar att hon relativt omgående får hem hunden till sig och hinner därför inte hitta ett bra permanent hem på så kort varsel. Så hon undrar om jag kan tänka mig att hjälpa henne så länge.

Jag funderar lite och tänker att ja, jag kan hjälpa till så länge, tills vi hittar ett bra ”forever home” åt den här lilla hundflickan. Dealen är att uppfödaren betalar försäkring och skickar med foder hem så det räcker ”ett tag”.

De två stora posterna för vad en hund kostar är då eliminerade.

Men.

Sist en hund skulle flytta in här i väntan på ett bra ”forever home” var ett litet blått fluff. Han skulle bo här till vi hittade ett bra aktivt vallhundshem åt honom. Och vi ser ju hur det gick.

Nå, jag ska inte ta ut något i förskott, utan ta det som det kommer – det är mycket som ska klaffa för att det ska bli bra, det är en tik som bott som ensamhund hos en äldre kvinna och nog fått lite för stor frihet och lite för få regler men väldigt mycket kärlek. Hon är van vid barn.

För att det ska fungera så måste hon fixa att leva med bulleribång, med ungar som far ut och in och slänger med dörrarna, hon måste palla höga skratt, spring och tvära kast utan att bli varken vaktig eller rädd. Givetvis under ansvar, men det är ändå en ganska olik miljö än den hon vuxit upp i. Hon måste palla en liten prinsunges aktiviteter, hon måste palla ömhetsbetygelser ”i förbifarten” och kramar från en hundälskande grabb utan att bli trist och tvär.

Respekt måste komma från båda hållen, förstås.

Och hon måste fixa att backa ner och låta bli att ta kontrollen på livet vid hundmöten och promenader, hon måste också tycka att det är rätt bra att nån annan än hon är den som leder flocken framåt. Fast just de två bitarna brukar vara ganska lätta att forma, ärligt talat. Det är inomhuslivet som ställer större krav på nerver och dominans i en salig röra.

Men funkar det inte så är det ändå bara ”så länge” hon ska stanna. Tills vi hittar hennes ”forever home”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: