Another day in paradise…

Idag har varit en bra dag. Igår också. Vi andas, lever, leker, läser läxor, läser böcker…

Vi irlar med långväga gäster, vi skrattar och vi kramas. Liten prins är lycklig över att hemmet innehåller en hund, mamman är mer tveksam till detta nya. Då av andra skäl än rent golvhygienska, utan såna där tråkiga mammasaker som ekonomi, praktikaliteter osv.

Medan liten prins säger: ”Det är så skönt att ha en hundkompis igen. Nu finns det nån som viftar på svansen och pussar på mig, och mamma, nu känns det som det ska i hjärtat igen!”

Han tänker inte på det praktiska. Han känner.

Mamman, då? Kan hon känna? Nåt? För nån? Frågan är snarare ”törs hon?”

Fan vet.

Det jag vet är att terminen fortskrider så sakteliga framåt och vi är inne på delkurs tre av fyra den här terminen, och vi har varit bortskämda hittills med tydliga instruktioner, raka besked, utförliga examinationsuppgifter och det vi fick till den här första delkursen var lite… bökigare. Och jag började introduktionen med att ifrågasätta handledaren – hon påstod en sak som jag inte kunde se och när jag framhärdade i att jag inte såg det hon sa fanns där, så blev hon tydligt sur. Men då föll mina gruppkamrater in och sa att inte heller de såg det som handledaren påstod fanns och jag hävdade saknades…

Och visst var det så att hon glömt göra en inställning så att vi inte hade tillgång till den mappen hon lagt alla instruktioner i… ”Ja, det är ju bra att ni påpekar sånt här så det blir rätt från början.” Sa hon. Med irriterad röst. Där rök mitt VG redan innan jag skrivit en rad, gjort en uppgift…

Nåja. Det verkar inte vara lika krångligt som det först tycktes och det ska nog gå att ta sig igenom det här också. Och vi behövde bara beställa en bok till delkursen, vilket min studentplånbok jublar för.

Förutom det, så… fattas det mig lite värme, lite kramar och lite omtanke såhär på hösten. Det fattas en stark axel att luta sig mot, en mörk röst i örat som viskar att allt ordnar sig, en famn att kura ihop sig i och somna utan att jagas av mardrömmar. 


(Trygghet. Det fattas mig.)

Jace Everett. En favorit i repris.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: