Söndag…

Och somliga tar på sig veckobytes-masken…

Vi ägnar dagen åt vård av hem och tillhörigheter, vi promenerar och spårar med vovve och vi åkte ut i skogen en sväng med bilen vi ännu inte (behövt) lämna tillbaka. Dessutom har vi städat bilen fint invändigt, nu är den ren och (relativt) väldoftande med hjälp av trasor, svampar och diverse medel. Tygdetaljerna kunde jag inte göra så mycket åt utan klädseltvätt.

Däremot blev jag lätt irriterad på dammsugaren på macken, den kostar ändå pengar och är inte särskilt effektiv, dessutom är munstycket trasigt så det gick inte att nå in i springor mellan säte och konsoll etc i den.

Att ha bil är kostsamt och jag har inte råd att tanka den för några större utflykter, det räckte med de pengar som gick åt att hämta hunden i stockholm, sen var ”spenderkontot” tomt för den här månaden… Och vi äter ur frysen, utan att handla särskilt mycket.

Att dela ekonomi med någon skulle förstås göra livet lite enklare, men att klara sig som ensamstående på CSN-stöd är inte enkelt. Att leva på A-kassa, arbetslöshetsersättning, sjukbidrag  (sjukersättning) och andra former av understöd är heller ingen dans på rosor om man lever ensam, särskilt inte om man har barn att ta hand om också.

Sen igen – det är en förmån att faktiskt HA den ersättning vi har i landet vi lever i, den är inte avsedd för lyxkonsumtion, då skulle fler människor välja att vilja ha den…

Det måste finnas ett incitament att ta sig ifrån ”lägsta lön” för de allra flesta har förmågan, de som söker jobb, går på soc, pluggar med CSN-bidrag osv KAN många gånger själva förändra sin situation åt endera hållet.

Det man inte kan ändra är om man har en funktionsnedsättning av fysisk eller psykisk art. Och har man det så har man i det här landet rätt till en dräglig tillvaro. Även om den förmånen är urholkad av politiska felbeslut de senaste åren, och många människor har hamnat i horribla situationer pga feltolkningar av gällande regler (och där reglerna varit grymt inhumana i många fall).

Själv är jag på väg från att ha levt med sjukersättning i flera år till CSN-stöd i ytterligare år till att ha möjligheten att söka ett jobb jag är kvalificerad för, där jag förhoppningsvis kan bortse från mina fysiska tillkortakommanden, för jag är en av de som lever med en funktionsnedsättning och ändå försöker ta mig ifrån den lägstanivå jag befunnit mig på i så många år. För kronisk värk med de bekymmer som det innebär, är inte enkelt att leva med.

Men jag är på väg upp. Jag har med en jävla envishet, med stöd från vänner och med en motivation att ta mig framåt, uppåt ifrån det liv jag så länge låtit andra styra, tagit mig så långt att jag snart börjar sista terminen på min filosofie kandidat-utbildning.

Jag borde gjort det för länge sen.

Men...”så  föröder vi våra liv i stunder och ögonblick vi icke tillmäta våra handlingar dess rätta betydelse.” Under många år var jag inte kapten för mitt liv, eller herre över mitt öde.

Nu är jag det. Med hjälp av mindset. Och fokus.

Och att det faktiskt stör somliga, att jag tagit mig från att ha gått från långtidssjuk och cellgiftsbehandlad till högskolestuderande med en förhoppningsvis ljus framtid, är något jag inte kan påverka.

Mina vänner är glada för min skull, att jag faktiskt inte bara ger upp (vilket hade varit åh, så lätt..) utan fortsätter kämpa med tentor, med värk, med räkningar, med hem och hushåll. Ensam. Utan backup från släkten, utan någon partner som kan ta sin del av ekonomi och hushållsarbete och barntillsyn i tentaperioder…

Nej, jag är ingen jävla hjälte. Och ja, jag har ”valt” det här själv. Så gott jag nu kunde välja… För mig var valet mellan högskolestudier och att pendla mellan arbetslöshet och arbetsmarknadsåtgärd inte svårt egentligen. För att vara i arbetsmarknadsåtgärd är själsdödande och oerhört självkänslesänkande… Har jag inte fått annat med mig under högskoleåren så har det iaf varit att självkänslan ökat. Jag KAN och jag är faktiskt ganska BRA på det jag gör…

Invictus

Out of the night that covers me,
Black as the Pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds, and shall find, me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll.
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul. 

William Ernest Henley

2 svar to “Söndag…”

  1. Peter Holmqvist Says:

    Jag gläds med dig att som du uttrycker dig ”är på väg upp” och hoppas av hela mitt hjärta att du efter studierna kommer att lyckas hitta ett lämpligt arbete.

  2. Peter – tack. Jag hoppas också att jag hittar jobb efter plugget, att utbilda sig tre år på högskola till arbetslös akademiker känns inte riktigt rätt. Men jag ska göra mitt bästa. =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: