That’ll be the day…

En sån dag har det varit idag.

One of those days.

Jag vaknade med ont, med stel kropp och med ett huvud som någon kört in glödande stålspikar i. Jag knatade runt kvarteret med hunden och mötte granntanten. Vi gjorde följe, hundarna lekte, allt var frid och fröjd till vi gick hem.

DÅ ÄTER HUNDJÄVELN MÄNNISKOBAJS. Jag hatar det. Hatar. Jag hatar hundjävlar som äter allt de hittar ute och jag hatar folk och äckelmänniskor som skiter ute. Jag fick bajs på fingrarna, det rann saliv och bajs från truten på henne ner på kopplet och… jag ville bara spy.

Hon var inte direkt poppis resten av vägen om jag säger så.

Och nästan direkt på det så var det dags för terminens sista seminarium. Vi skulle examineras muntligt på den sista delen i den sista delkursen och närvaro är obligatorisk.

Vi var TVÅ som dök upp.  Sen kom det in två till men de kunde lika gärna ha stannat utanför för de sa INGET och skrev inget heller och där satt vi… och skulle klara allt. Men det gjorde vi, jag och M, vi rodde även detta i land som så mycket annat. Det jag undrar över är hur de som aldrig säger något kan få godkänt på såna här seminarier.

Direkt efter det, utan paus emellan, så började introt till terminen, det var precis som vanligt och jag kände hur min obefintliga förväntan ersattes av lika delar fasa, skräck och avsky. Men när det var över kändes det inte oöverstigligt, även om det kändes som en bumpy ride fram till början av april då det är dags att skriva…

När så introduktionen var slut så var det bara att skapa och forma de dokument vi behöver för diverse gruppaktiviteter, det tog ytterligare en stund. Och visst, lite flummande som en sorts ventil blev det ju också. På facebook förstås.

Och hämta en liten prins, rasta en äcklig hund och laga mat och läsa läxa och cykla till en sessa och fixa kväll och sen… var klockan halv nio och liten prins sov.

Och jag. Satte mig och skulle skriva tenta i två-tre timmar till. Eller skriva förresten, inte skriver man sådär i flera timmar heller. Man läser, man antecknar, man tar referenser, man bläddrar i böckerna och tänker ”var fan stod det där nu igen?” och ”vad menar han med det här, är det verkligen såhär han menar eller är det kanske sådär?” och så bläddrar man, skriver ner lite från båda spåren, läser om frågan, formulerar om texten, refererar, tänker lite.

Sen tramsar man lite på facebook. Pratar lite med en kursare, läser bloggar, twitter, artiklar, diskuterar.

Och återgår till skolarbetet. Tänker att ”oj, det finns ju mycket information här nu.” Och så raderar man. För det ser fel ut. Känns inte rätt.

Och så gråter man. Eller nä, det gör man inte, men man skulle lika gärna kunna göra det. Man svär mycket, däremot. Det gör man.

Till slut, när telefonen har ringt och man sitter där och stirrar medan den ringer och man tänker – jag vill hellre svara, jag vill hellre ha ett liv”, så är man bara slut. Man har fått punktering. Hjärnan känns som snömos och man har gamnacke och svid i magen.

Och vet att imorgon måste det bli klart. Om man vill ha en ledig fredag för man BEHÖVER en ledig fredag.

Jag behöver semester, en stunds glömska, lite omtanke och värme och närhet. 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: