Så går en dag…

eller flera. Och kommer ej åter.

Vi har firat helg. Sådär avslappnat skönt som det bara kan vara ibland… Sega morgnar, långa promenader och mysfika under filten i soffan. Många gånger har jag fått höra från en liten prins: ”Åh, vad mysigt vi har det, mamma. Sådär härligt som man alltid ska ha. Jag älskar dig!”

Vi har sett film och dokumentärer, vi har spelat spel och byggt lego och vi har haft pussingen på golvet så liten prins kiknade av skratt. Den stora rottweilerdamen la sig i pussandet också, hon är självutnämnd expert på sånt, nämligen. Och det gjorde ju att liten prins skrattade ännu mera.

Hon, förresten, har valt honom till sin person. Jag är Hon Som Bestämmer, men han är den hon älskar. Hela hon blir en trampande, dansande märla när han kommer från skolan, hon möter honom med steppande framben, vickande bakkropp och piskande svans och en blöt tunga.

Så glad blir hon inte när hon ser mig. Förmodligen just för att jag är HSB, mig respekterar man. Och lyder om man måste. Honom, däremot, kan man älska hela hjärtat fullt.

Det är en fantastiskt snäll hund. Om än förgjordat envis. Jag har kanske för höga krav på henne, egentligen. Med tanke på att hon levt hela sitt liv omhuldad, bortskämd och utan krav – de enda krav som fanns var de hon ställde. Dock aldrig med dåligt humör eller dumheter, bara… med en pansarvagnsliknande ”störst går först”-attityd har hon krävt att få sina behov tillgodosedda, först och sist och lite däremellan.

Men alltid har hon varit vänlig, snäll, hjärtegod. Och hennes tålamod med liten prins har inga gränser, verkar det som. Han älskar henne nästan lika mycket som han älskade Pärlan och häromdagen sa han, med känsla: ”Lycka är att ha en hundkompis, mamma. Då har man någon som kan äta kanterna på frukostmackan.”

Ja, lycka är att ha en hundkompis. Med snälla, snälla ögon.

Hon skulle bara bo hos oss ”så länge”. Vi får se hur länge det blir, för när jag får jobb måste hon ha lärt sig att inte yla som en brandbil så snart hon är ensam. För då har ”så länge” tagit slut.

Problemet är att hon inte fångat mitt hjärta än. Om hon nånsin gör det. Hon är fin, snäll, lär sig saker fort. Men hon och jag har inte klickat. 

5 svar to “Så går en dag…”

  1. Jag är rätt säker på att det är en ganska stor andel ESS i henne. Det syns på blicken. *nickar* Brandbilsylandet låter som prioritetsträning, ni kommer gå under alla tre om ”så länge” tar slut. Även om Kålle kanske blir lite lättad…

  2. Är ett j-a meck det där med brandbilsylande.

    Tror inte du ställt för höga krav på henne. Men den där villkorslösa kärleken är ju väldigt… respektlös. Och oftast ser man den i ”sämre hundhållning” (nå, vi vet vad vi menar?) eller mellan hund – barn. Men NÅN måste ta pinnen och bestämma och i och med det så blir också kärleken annorlunda. Dock bör det vara ett samarbete, ett team i den där känslan och det känns det lite som om ni saknar. Och det är minsann inte så bara och så bara att klämma fram..

  3. -ME-: Jag har inte knutit an till henne på det viset som somliga andra gjort.. Förmodligen pga det som Dys beskriver nedan.

    Dys: Ja, samarbetet är ett aber. Hon samarbetar så länge hon har en direkt vinst av det (förväntan på något ätbart) men när det kommer till kravbiten/min förväntan att hon ska uppföra sig på ett visst vis så klickar det – för HON ser ingen vinst i att göra något bara för att jag vill det. Ännu.

    Hon jagade snowracern ikväll. Eller ja, skulle ställa upp den, jaktkamplusten fick henne tänd. Jag mesade med ett par tyck i kopplet och hon sket ganska löst i det. Så fick jag nog, tog tag i sidan och bröt henne och när jag fick reaktion så visade jag med hela handen och kroppen ”GÅ VÄCK HÄRIFRÅN” för då ville jag inte längre ha henne där, ryckande, vrålylande, framåt med bettförsök i medarna på snowracern… Hon skulle runda mig som en boj (in her dreams) och jag sög kinden på henne och röt i från tårna, med morrande röst och då. DÅ. Blev hon liten, svansen sjönk, hon började smacka med truten. Efteråt blev hon aktivt underkastande.

    Det var första gången jag upplevde henne göra exakt vad jag förväntade mig borde ske. Och givetvis lyfte jag henne då, fokuserade på henne, gav henne mitt fysiska och verbala beröm. Hon sneglade längtande på snowracern när jag ”släppte” sen, men tittade på mig, jag harklade och hon bara: ”nänä, jag bara kollade, här är jag, ville du nåt?”

    Annars, tidigare gånger, har hon bara stängt av, halkat iväg in i sig själv, skakat det av sig, som en sexmånaders ouppfostrad labbevalp som inte sett andra hundar och som plötsligt är omgiven av jämnåriga, om jag ska dra en jämförelse.

    (-ME-: ”att bryta henne” betyder att avbryta pågående fixering – inte att göra henne illa. *S* Att ”suga kinden” betyder att greppa kindhandtaget och glo henne i ögonen. Att lyfta henne betyder ”hissa med röstberöm och klappar”, inte att lyfta upp henne. *förklarar för ev andra som inte begriper terminologin*:mrgreen: )

  4. Men ojdå.. Sedär. Det FINNS en -hund- därinne nånstans! Ska bli spännande att höra fortsättningen!

  5. Peter Holmqvist Says:

    Jag tror också att du på något sätt måste prioritera att få henne att sluta yla. För om du måste lämna bort henne p.g.a det problemet så kommer ni allihopa att bli väldigt ledsna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: